BLODETS FÖRBANNELSE… OCH GUDOMLIGHET

Fruktan och Bävan är Sören Kierkegaards existentiella kontemplation kring Första Moseboken, specifikt berättelsen när Abraham blir tillsagd av Gud att offra Isak uppe på Sinaiberget. Men för Kierkegaard är handlingen oförståelig, kanske rent av oförlåtlig. Det finns svårigheter med att omfamna den absoluta lydnaden som krävs för att offra sitt barn till honom. Och flera frågor väcks. Varför beordrar egentligen Gud detta? Varför accepterar Abraham sin sons död med entusiasm? Vad är egentligen brännoffret och varför sågs det förstfödda barnet som ett naturligt sätt att blidka Gud?

”Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och far till Moria för att offra honom som ett brännoffer på det berg som jag anvisar dig.”

Första Moseboken, 22:2

Förvisso tolkas berättelsen idag som en uppmaning just att inte offra sin förstfödda son. Istället uppmanar den till ett substitut. Isak byttes ut mot en hanget som Abraham hittade i ett snår, och Gud var tillfredsställd med detta djuroffer. Många samtida historiker menar dock att berättelsen är modifierad, att Abraham faktiskt slutförde sitt barnoffer i originalsagan. Hur det än må vara med den saken så finns det ett flertal bibliska berättelser som talar om hur människor offras till Herren, den om Jeftas dotters uppoffring är en annan känd sådan. Många grekiska och romerska historiker skrev om fenomenet, så det är svårt att bortförklara dessa myter som religiösa fantasier.

René Girard undersöker ursprunget till offerritualen i boken I See Satan Fall Like Lightning och menar att syndabocken var det urgamla samhällets sätt att hantera motgångar – byn väljer ett oskyldigt offer som får representera den oförklarliga hungersnöden, naturkatastrofen eller de inre stridigheterna. När byn genom syndoffret fördömer den så kallade syndabocken, ökar sammanhållningen och byn upplever en slags katharsis. Girard bygger en fascinerande antropologisk tes, men övergår i diffus hermetik och saknar en historisk kontext för ritualen.

Arkeologiska utgrävningar har påvisat att semitiska stammar offrade sina söner till Gud i Jerusalems helvetesdal, där man har funnit spädbarn nedstoppade i krukor, alla lika gamla. Historikern Kleitarchos berättade hur fenicierna och kartagerna, när de ville uppnå stordåd, hängav ett barn för att sedan offra det till gudarna. Han menade att de dyrkade skördeguden Kronus (Saturnus) och att de placerade barnen i statyer av brons där barnen eldades upp. Han beskriver detaljerat passagen genom elden med dessa ord: ”Och när flammorna når fram till kroppen så förstelnar den och den spända munnen ser nästan ut som att den skrattar tills dess att barnet, med en sista dödsryckning, faller ned i fyrfatet.”

De satte upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter mitt namn och orenade det så; och Baalshöjderna i Hinnomsdalen byggde de upp, för att där offra sina söner och döttrar åt Molok, fastän jag aldrig hade bjudit dem att göra en sådan styggelse eller ens tänkt mig något sådant; och så förledde de Juda till synd.

Jeremia 32:31

När de bibliska texterna talar om molok i samband med offrandet av barn råder det en viss oenighet kring vad ordet faktiskt betyder. Många historiker menar att begreppet är sprunget ur ordet melech som betyder konung, och härleder det vidare till den kanaanitiska gudomligheten Baal. Andra menar istället att molok kommer från det hebreiska ordet lemolech, som härleds till leolah, och beskriver en offerritual.

Vad är syftet med att ta upp detta? Etablerade historiker är övertygade om att dessa ritualmord upphörde ca 500 år före Kristus. Vissa går till och med så långt och påstår att även djuroffret faktiskt avskaffades när Titus raserade det andra templet, 70 år efter Kristus. Samtidigt höjer ingen på ögonbrynen när Joshua Milton Bahyi berättar om hur han slet ut och åt upp hjärtan ur barns levande kroppar i det liberiska inbördeskriget för bara 30 år sedan. Sådant sker ju i ociviliserade stammar? Ifall en akademiker skulle antyda att ritualmord har skett i Europa under medeltiden, så blir individen direkt sparkad från sitt akademiska högsäte, vilket var vad som skedde när den katolska filosofen Tadeusz Guz föreläste om fenomenet i Warszawa för tre år sedan.

Jag, å andra sidan, har ingenting att förlora, och ämnar att utforska detta ämne med en upptäcktsresandes kuriositet. Jag vill dock poängtera att denna artikel inte är ämnad att bevisa blodsanklagelsen inför upplysningsmänniskans weltanschauung, utan istället komma till insikt kring den något outforskade bevekelsegrunden.

Idén som ligger som förklaringsgrund till blodsanklagelsen är att när judarna förlorade sitt andra tempel så slutade de inte tvärt med djuroffren, utan återgick till det mänskliga syndoffret. Men istället för att offra sina egna förstfödda, så valdes det oskyldiga kristna barnet som deras heliga syndoffer, i en reflektion av Jesus död.

Låter lite galet, inte sant? Men är det inte likväl oetiskt att avfärda tusentals dokumenterade barnamord som följer närapå identiska mönster, som endast sker i samhällen där kristna och judar lever tillsammans, med en klar majoritet fällande domar; som påhitt, kristen vidskepelse eller till och med antisemitism?

I Bibeln finns två ord som symboliserar livets väsen: dam och ruah. Ruah är termen som används för att beskriva den kraft som Gud andas in i människan – själen. Dam beskriver den materiella livskraften, blodet, som i hebreiskan även är besläktat med vedergällning och betalning. Dessa två ord är oumbärliga för att förstå skiljemuren mellan kristendomen och judendomen. Judendomen är idag sammanbunden genom blodets magi medan kristendomen är sammanbunden genom språket, genom predikan och bikt.

Det allra heligaste var den innersta platsen i judarnas tempel som endast storrabbinen hade åtkomst till. Platsen var utformad som en kub, omgiven av ett blålila draperi av linne. Däri fanns förbundsarken, där det sägs att de lagtavlor som Mose tog emot på Sinaiberget förvarades. Även en mystisk, brödliknande föda, manna, förvarades däri. Locket, som kallades för nådastolen, stänktes med blodet från ett offrat djur under ceremonier för att tvätta bort judarnas synder. Men vad vet vi egentligen om det allra heligaste? Vad var egentligen förbundets hemlighet? Varför detta hemlighetsmakeri? Varför utfärdades ett dödsstraff på den icke-jude som steg in i templet?

Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp anden. Och se, då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder, gravarna öppnade sig och många avlidna martyrers kroppar återuppstod.

Matteus 27:50

Enligt kristen teologi så brast det gamla blodsförbundet när Jesus dog på korset. Hans kropp slets sönder och i samma ögonblick så slets draperiet som dolde det allra heligaste i templet ned. Det perfekta, det allra heligaste lammoffret Jesus banade vägen till det nya förbundet, ett förbund som inte längre krävde årliga offer för att renas från synden. Den forntida blodsritualen reformerades till en symbolisk dyrkan av Gud genom nattvardens sakrament, där man än idag konsumerar Jesus kropp och dricker hans blod.

Men judarna hade under fariséernas prästvälde förnekat Jesus, korsfäst honom och förbannat honom som en trollkarl. De behöll blodsförbundet som den huvudsakliga anknytningen till Gud. Deras fortsatta existens hotades då Titus, år 70 efter Kristus födelse, förstörde det andra Solomontemplet och hade ihjäl sadducéerna. Judarna drevs till exil och försattes i en spirituell kris, då de hade förlorat både sitt prästerskap samt sin heligaste plats. Endast i templet kunde det heliga brännoffret blidka Gud.

En schism uppstod, där en del av judenheten menade att offerritualen borde fortgå i hemmet istället för att avvecklas. I samband med det så återupprättades Sanhedrin. Det var ett mytomspunnet råd som bestod av 71 prominenta rabbiner, vars huvudsakliga uppgift var att vägleda diasporajudarna in i framtiden.

Under den rabbinska eran så förfärades akademiernas prästkast över hur den samlade kunskapen inom judendomen höll på att förloras. De beslutade sig för att samla allt vetande i en helig skrift och idén föddes till vad som ett par hundra år senare kom att bestå i den 73 volymer tjocka Talmud. Innehållet var hämtad från den muntliga traditionen som omsorgsfullt bearbetades till en samling dialektiska föreskrifter av framstående rabbiner.

Tavyomi, eller Mar Bar Rav Ashi, son av Rav Ashi ses som en av judendomens spirituella förgrundsgestalter. Han slutförde – tillsammans med andra framstående akademiker – den Babyloniska Talmud, som hans far hade påbörjat. Han levde under 400-talet i det persiska Babylonien och var dekanus för regionens talmudiska akademi i Sura. Tavyomis expertområden vid akademin var demonologi och blodsmagi.

En konflikt blossade upp mellan judarna och zoroasterna under Yazdegerd II efter att judarna i en ritual hade flått två persiska präster levande. Judarna förbjöds därmed att fira sabbaten och akademin var på väg att stängas. Men enligt berättelsen så stoppade Tavyomi shahens förföljelse av judarna genom att be till Gud om att en förbannelse skulle riktas mot Yazdegerd II. Kort därefter bet en orm shahen i sängen och han dog, förgiftad.

Många judar i Babylonien blickade nostalgiskt tillbaka till Andra Templets Judaism, och såg tiden därefter som en sorglig, regressiv fas där blodsbandet till Gud hade upplösts. Vem skulle leda Mose folk, var fanns vägen till Messias? Den kristna religionen växte allt mer intensivt och rabbinerna hade inga verktyg för att stoppa dess expansion. Den kristna själen kunde inte korrumperas, girigheten kunde inte väckas och när dennes liv släcktes så stärktes istället trofastheten genom martyrskapet.

Tavyomi letade febrilt i de heliga texterna efter ett svar på detta dilemma och till slut fann han en mystisk passage i Mishnah Sanhedrin, nedtecknad tre hundra år tidigare, som beskrev omständigheterna kring förstörelsen av det första templet.

Vid den andra belägringen av Jerusalem, 587 år före Kristus, så tog sig kaptenen för Nebukadnessars livgarde – Nebusaradan – in i Solomons Tempel för att ödelägga det. Han noterade att det stod en medicinflaska med bubblande blod vid altaret och frågade prästerskapet: ”Vad är detta för flaska, vad kommer detta blod från?”. Prästerskapet svarade undvikande och nervöst att blodet bubblade för att deras förfäder hade offrat boskap till Gud på fel sätt. Nebusaradan lät då utföra ett experiment. Han offrade boskap inne i templet och hällde sedan djurblodet över det uppretade blodet i flaskan, men det slutade inte att bubbla. Slutsatsen var att det inte var samma typ av blod, därmed hade prästerskapet ljugit. Inte heller slutade blodet att bubbla när han hällde över blodet från några av de äldre prästerna som han lät döda. Till sist, sägs det, att han lät slakta ett stort antal judiska spädbarn och hällde deras blod över det uppretade blodet, och förvånansvärt nog så lugnade sig blodet. Nebusaradan frågade än en gång de kvarlevande prästerna vems blod det var och de svarade uppgivet att det var blodet från profeten Sakarja, en trollkarl som hade vänt sig mot det judiska folket och därför hade han stenats till döds.

Lärdomen från denna mystiska skrift var att det oskyldiga, vita blodet som rinner genom barnets ådror ansågs bära en livaktig förmåga som kunde mäta sig med blodet från en fallen profet. Endast ett oskyldigt barns blod kunde lugna det blod som var förbannat, blodet som skrek efter vedergällning.

Det finns en annan berättelse som är central för förståelsen av ritualmordet under påskhögtiden. Den handlar om hur judarna togs som slavar av Faraon i egyptiernas rike och hur Mose, som genom ödet växer upp i Faraons kungafamilj, försökte få Faraon att släppa judarna fria. Men faraon vägrade, och Mose bad därför Gud att straffa det egyptiska folket. Gud hörde Moses bön och kastade tio plågor över egyptierna. Plågorna ökade successivt i förödelsegrad och till sist, vid den tionde plågan, så kallade Gud ned sin dödsängel för att ta livet av de förstfödda i riket. För att inte även judarna skulle drabbas av denna besvärjelse så instruerade Gud Mose att han skulle ta ett lamm, offra det till honom och måla detta blod på judarnas dörrposter. Dödsängeln såg detta blod och passerade därför förbi judarnas förstfödda. Han dödade endast de egyptiska barnen. Judarnas påskhögtid, pesach, är en direkt referens till denna berättelse vars bokstavliga mening är ”att passera förbi”.

I de judiska skrifterna förklaras denna ritual i detalj. Blodet från lammoffret måste blandas med blodet från omskärelsen. Omskärelsens blod liknas vid en helig välsignelse, det är Guds förbindelse med Mose folk. Lammoffret, å andra sidan, är vad som kallar ned en förbannelse mot judarnas ärkefiender.

De märkte upp tecknet för ”jude” på dörrkarmen. De märkte även upp tecknet för ”jude” på överstycket för att visa upp det heliga förbundets märke, som tillhör juden, och förhuden som beskurits inför det heliga förbundet märktes upp på alla sidor. Och blod beblandades med blod, nämligen blodet från påskoffret lades över blodet från omskärelsen. När Förstöraren passerade förbi, så bevittnade han detta blod och distanserade sig från huset, såsom det är skrivet…

Zohar, Bo, Vers 191

Vad är omskärelsens signifikans egentligen? Varför är den så central i judisk teologi?

Ritualen hämtas från en tidigare, något kryptisk berättelse i Moseboken där Gud kom för att döda Mose – eller kanske snarare hans förstfödde son – då Mose tvekade inför att rädda de judiska slavarna från egyptiernas ondska:

Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose och ville döda honom. Då tog Sippora en flintkniv och skar bot förhuden på sin son och vidrörde Moses fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodbrudsgum.”

Andra Moseboken 4:24

Den bibliska termen som används vid såväl omskärelsen som förbundet kommer från hebreiskans beriyth som ursprungligen beskrev linjen som går genom ett uppskuret ritualdjur. De som utförde denna ritual spred köttet åt sidorna och vandrade tillsammans genom djuroffret. Det var en vandring in i döden, ett allvarsamt löfte mellan två individer, där offerdjuret symboliserade vad som skulle ske med den som bröt löftet. Gud skulle ta dennes liv.

Även idag bär omskärelsen en signifikant koppling till barnoffret, även om det är oklart i vilken grad den tillämpas. Enligt Moses lag så anses varje judiskt barn vara ett fullvärdigt offer till Gud, om det inte blir utlöst. Ett annat offer måste erbjudas i dennes ställe för att Gud inte skall återta barnet. På försoningsdagen kommer rabbinen därför till barnens föräldrar och frågar om de vill lösa ut barnet. De svarar i regel ja, men om svaret är ett nekande så skall, enligt lagtexten, barnet offras på altaret.

Men låt oss återgå till den rabbinska eran. Tavyomi fick den illvilliga idén att det oskyldiga blodet från ett kristet spädbarn borde kunna lugna den anstormning av judeförföljelser som då svepte över det bysantinska riket. Precis som profeten Sakarjas blod kunde lugnas av de judiska spädbarnen, så kunde de kristna polemikerna lugnas genom blodet från kristna spädbarn. Barn offrades därför, tappades på blod som sedan målades vid de kristna familjernas dörrposter, ibland smetades det på kristnas kläder eller försiktigt vid deras händer under hälsningar. Detta ansågs vara effektiva metoder för att göra de kristna mer inställsamma till det judiska folket.

”Varför har ni inte ätit syndoffret på den heliga platsen? Det är ju högheligt och han har gett er det för att ni skall ta bort menighetens skuld och bringa försoning för dem inför Herrens ansikte. Se, dess blod har inte burits in i helgedomens inre. Därför skulle ni ha ätit upp köttet på helig plats, så som jag hade befallt.”

Tredje Moseboken 10:17

Det kristna spädbarnsblodet ansågs bära magiska egenskaper. Under medeltiden, i det tyskromerska riket, tappades blodet omsorgsfullt i en skål, det torkades och förslöts i flaskor, sedan certifierades blodet av den ansvarige rabbinen. I sydeuropeiska handelsstäder såldes det sedan vidare till kringliggande distrikt med hjälp av särskilda blodskrämare (Ariel Toaffs bok är en uttömmande beskrivning av hur denna blodshandel fungerade). Blodet användes sedan i homeostatiskt syfte vid omskärelsen, vid bakningen av det judiska tunnbrödet matzah (specifikt afikoman – det bröd som äts sist av allt under påsken – kanske bär det en koppling till det heliga brödet manna?) och vid en del andra ceremonier såsom bröllopsceremonier. När recept med blodet omskrevs i texter som var tillgängliga för allmänheten bar det ofta fantasinamn såsom drakblod eller korallpulver, för att inte avslöja denna ohyggliga sedvänja för den kristna allmänheten.

Tillvägagångssättet för ritualmordet följde en typisk struktur, vilket gjorde att man, under större ritualmordsrättegångar, idogt sökte efter de talmudiska skrifterna som instruerade rabbinerna i att begå dessa grymheter. Men då texterna inte var översatta, och eftersom det lömska konsonantspråk som Talmud utgörs av är fyllt av ordlekar och motsägelser, var man tvungen att ta hjälp av judiska konvertiter i jakten på sanningen, med varierande resultat.

En av de mer fascinerande karaktärerna under denna kategori var konvertiten Jan Serafinowicz, en rabbin (vissa källor menar att hans judiska namn var Shmuel ben Yaakov, överrabbinen för regionen Litauen) som under 1700-talet levde i det Polsk-litauiska samväldet. Efter att ha kontemplerat de klassiska texterna i Jesaja – Vers 53 var högst kontroversiell inom judendomen – så hamnade han i dispyt med de andra rabbinerna i regionen, varpå andra ledare något uppgivet fängslade honom i en källare. Han sägs där ha fått en gudomlig uppenbarelse, och i samband med den så föll hans bojor till marken. Serafinowicz begav sig vilset ut på gatan. Han fann en präst och bad denne genast om att få konvertera till kristendomen.

Serafinowicz biktade sig inför Stefan Zuchowski, ärkediakon i Sandomierz. Han berättade för Zuchowski om hur han själv hade varit delaktig i flera ritualmord under sin tid som rabbin, och att han hade ansvarat för distributionen av det kristna spädbarnsblodet. Han benådades i utbyte mot att hans resterande dagar skulle ägnas åt att skriva om varför judarna sysslade med det kristna spädbarnsoffret. Under rättegången 1710 för mordet på Jerzy Krasnowski så medverkade han som ett expertvittne på judisk teologi. Zuchowski skrev en omfattande bok om fallet – Proces kryminalny o niewinne dziecię Jerzego Krasnowskiego – som var tilltänkt att användas som handbok för alla senare ritualmordsfall.

Jan Serafinowicz skrev också en bok – Wyjawienie przed Bogiem i swiatem zdrad i obrzadkow zydowskich (Exponering av judisk otrohet och ritualer inför Gud och världen) – som i detalj beskrev de teologiska motiven bakom den judiska blodsritualen. Boken upprörde det judiska samfundet till den grad att de köpte upp hela upplagan och brände den. En offentlig disputation anordnades i Warszawa på order av kahalen, men Serafinowicz försvann spårlöst, troligtvis rädd att mista livet. Än idag är hans bok så pass kontroversiell att det enda manuskript som finns bevarat i Sandomierz katedralarkiv inte ens får läsas av forskare. Vissa utdrag från boken finns dock citerad i annan samtida litteratur. Från hans texter, samt andra texter författade av rabbinkonvertiter kan man utröna att det typiska ritualmordet bör ske som enligt denna instruktion:

Storrådet, kahalen, väljer en region där dådet skall utföras. Rabbinen som ansvarar för regionen väljer ut en troende, kristen pojke som inte ännu har fyllt tretton år, inför den judiska påskhögtiden i april. Om möjligt skall han köpas av föräldern för 30 silvermynt (ett klassiskt exempel är Andreas Oxner och myten om Judestenen). Misslyckas det kan barnet även låtas rövas bort, men betalning skall ändå ske, även om det är genom en förevändning. Barnet hålls sedan inlåst i en källare, välnärd och ovetandes om vad som är på väg att ske. Han bör lovas saker som frihet eller förmögenheter, så att hoppet inte lämnar honom.

Mordet utförs ofta i synagogan, i regel av 6 personer; rabbinen som överser ritualen, den klipskaste av hans söner, en farisé, en shochet och ett par medhjälpare, ofta syndabockar som får ta skulden ifall en rättegångsprocess inleds. Pojkens händer binds fast, hans mun täcks för, då det enligt ritualens regler är viktigt att han inte skriker under akten. Under den senare medeltiden rullades pojken oftast runt i en stor tunna, med långa spikar pekandes inåt men i början av 1800-talet fasades detta ut av rabbinen Elijah av Vilna. De verktyg som typiskt används i ritualen är en modifierad syl, en niosvansad katt, ett litet spjut, en borste, en törnekrona av järn, en kniv för omskärelse och en skål att att fånga blodet i.

En förvriden teaterpjäs av Jesus korsfästelse inleds, där pojken ställs inför rätta inför de judiska skriftställarna, som i den klassiska evangelieberättelsen. Pojken får sedan bära törnekronan och han piskas medan rabbinen uttalar besvärjelser mot honom. Huden skrubbas sedan med en borste för att öka blodcirkulationen och han hålls upp i en position för att efterlikna korsfästelsen. Ibland binds benen samman för att blodcirkulationen skall flöda mot huvudet. När pojkens hud punkteras med en syl reciterar de närvarande från Psaltaren 149:7: ”För att utkräva hämnd mot hedningarna så som vi gjorde mot deras Gud”.

Pojkens hud sticks med den vassa sylen på de delar av kroppen där blodet ansamlas, exempelvis i tinningen, halsen och i armarna. Skålen hålls fram av en av medhjälparna och fångar upp blodet. När pojken har förlorat tillräckligt mycket blod för att hans själ skall börja lämna honom så tar rabbinen spjutet och utdelar det dödande hugget i sidan, ofta så att det genomborrar hjärtat, medan han skanderar: ”Denna man vände mänskliga hjärtan bort från Gud, och därför ska spjutet genomborra hans hjärta”.

Den mördade pojkens kropp tvättas sedan ren från blodet och kastas iväg i en närliggande å, skogsdunge eller annan undangömd plats. Liket får absolut inte begravas.

Men hur kan denna tradition hållas vid liv utan att den förvanskas eller faller i glömska?

Noe Weinjung, en rabbinkonvertit som levde i Odessa, förtäljer i ett manuskript (författat år 1803) att det inte finns någon instruktionsmanual då riten är en muntlig tradition som förs vidare från rabbinen till hans främsta son under en mycket strikt ed.

När jag blev tretton år – en ålder då judarna har en tradition av att lägga en mandomens krans över huvudet på deras söner – så var jag och min far helt ensamma. Han talade till mig under en lång tid och han inskärpte i mig en plikt som inte bara innefattade ett hat mot de kristna, men också en plikt att mörda dem. Han talade om den tradition judar hade av att insamla blodet från mördade kristna. Han tillade, samtidigt som han kramade om mig: ”I och med detta, min son, har jag gjort dig till min evigt förtrogne och som om du vore mitt andra jag.”

Han placerade kransen över mitt huvud och förklarade för mig, i genomgående detalj, hur denna blodsritual sker, och att det är den heligaste hemligheten för det judiska folket.

Neofit Cavsocalivitul – Înfruntarea jidovilor

Talmud och dess skriftställare var förkämpar för den rationella delen av diasporan. De ville konkretisera religionen och magismen som florerade i avknoppade stammar i Babylonien sågs som kontraproduktiv för judenhetens överlevnad. En av dessa stammar, sabierna, hade stannat kvar när Kyros den Store bjöd in judarna till Jerusalem. De tog influenser från både kristendomen och islam, men i essensen var de judiska hermeneutiker, en relik i diasporan som fortsatte att offra djur, och även människor, till Kronos och Apollo.

Den judiska historikern Chwolson beskriver i boken Die Ssabier under der Ssabismus en rit där sabierna offrade manliga spädbarn till sina gudar. Det var i en specifik rit som skedde den 8:e augusti (eller var det i maj?) varje år. När den unga pojken hade slaktats så knådades huden intensivt tills dess att den var mjuk och varm, sedan skars köttet ur honom och stöttes tillsammans med honung, saffran, lavender och russin. Degen från köttet formades till små limpor och bakades i en järnugn. Bakningen av detta spisbröd var heligt och riten övervakades av tre präster. Endast prästklassen kände tydligen till denna offerrit.

Fler sataniska riter beskrevs, såsom att huvud från högtstående människooffer behölls, och användes i nekromantiska riter där de, likt orakel, viskade sanningar till storprästerna. De avhuggna huvudena transporterades runt i stora krukor, inbäddat i nomadfolkets övriga packning. Maimonides, som också forskade om sabierna, beskriver under denna rit hur ”trollkonstnären höll upp en myrtengren i sin hand och med en mjuk röst reciterar ord i en trans, som om någon pratar med honom, och sedan svarar på hans frågor från underjorden.”

Sabiernas kannibalistiska ritualer spred sig nordvästerut, troligtvis genom det mystiska Ichwan as-safa-sällskapet, och kanske var det i Kastilien och León, genom morernas erövringståg, som den kristna världen först började höra talas om dessa ritualer, som tidigare endast hade dokumenterats av lärda män inom islam. Det är nog inte heller en tillfällighet att det var just i León som rabbinen Mose sammanställde det verk som skulle komma att överträffa Talmuds popularitet för det judiska folket, Zohar.

Jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och det omgavs av ett sken. Mitt i skenet syntes något som var likt glänsande metall, och mitt i elden syntes något som liknade fyra levande väsen. De såg ut som människor, och varje väsen hade fyra ansikten och vart och ett av dem hade fyra vingar. 

Hesekiel 1:4

Zohar, eller boken av strålglans, är ett kryptiskt, vida omfattande verk som är sprunget ur Hesekiels vision om den fyrhjuliga, elektriska vagnen i himlen. Den utspelar sig ett par hundra år efter Kristus födelse, genom en dialog mellan Shimon bar Yochai och ett flertal andra rabbiner. En central del i Zohar är konceptet kelipot, varelser av skal, och de ljusgnistor som är fångade i dessa skal i det orena existensplanet, Sitra Achra. Rent krasst så syftar skalen till det som inte är kosher, alltså djur och icke-judar. Hur dessa ljusgnistor utvinns förklaras genom otaliga metaforer i boken, men det centrala i dem är att det handlar om antingen böner eller offerritualer.

Det judiska folket är världens himmelska kärna, eftersom tanken på judarna kom först […] De hedniska nationerna är skalet som omger det judiska folket.

Zohar, Mishpatim, Kapitel 3

I Polen, i begynnelsen av upplysningstiden, växte en reformjudisk sekt fram med ledning av Jakob Leibovitj. Sekten dyrkade Sabbathai Zevi och de lurianska kabbalistlärorna samtidigt som de fördömde den talmudiska traditionalismen. Man skulle kunna beteckna sekten som proto-freudianer med tanke på deras besatthet av orgier och sexualmysticism. I ett försök att närma sig katolicismen så anordnades en disputation mellan frankisterna och traditionalisterna i judisk teologi i Lemberg, 1759.

Sju punkter för debatten lades fram, där sex av dem handlade om Jesus och hans läror. Den sista punkten, som är den punkt som är relevant för detta ämne, löd såhär: ”Talmud lär ut att judar behöver kristet blod, och de som följer Talmud är skyldiga till att använda det.” Som argument för deras påstående refererade de till sex olika skrifter, varav den första var passagen i Shulchan Arukh som kräver att det röda vinet anskaffas inför påskhögtiden:

Att anskaffa det röda vinet, om det vita inte är likvärdigt, är ett heligt påbud.

Shulchan Arukh, Orach Chayim 472

I en kommentar till passagen i Talmud så menar rabbinen Abraham att vinet är till för att fira minnet av blodet som spilldes under de tio plågorna i Egypten. Rabbi David fortsätter och förklarar att ”en ledtråd är att det röda vinet symboliserar blodet från judarnas barn som faraon spillde”. En annan kommentar tillägger: ”Vi använder inte alltid det röda vinet med hänvisning till falska anklagelser.” Falska anklagelser? Kommentarerna till texten är förbryllande fram tills man återkallar att det talmudiska språket är fyllt av ordlekar. Vad kan falska anklagelser referera till om inte blodsanklagelsen? Adom, som översätts till rött, men även till blod är i hebreiskan samma ord som Edom, alltså edoméerna, som i Talmud oftast används för att beskriva kristna. Passagen kan alltså både referera till kristet vin, såväl som till rött vin, beroende på vilken konsonantlista man väljer att använda. Det är uppenbart att rabbinerna associerade passagen till det kristna blodet, och inte främst det symboliska blodet i form av vin.

Det finns många exempel på liknande ordlekar i judendomen. I försoningsritualen, Kapparot, när judarna svingar en höna ovanför huvudet för att sedan slakta den i en offerritual, så är hönan ett uppenbart substitut för en människa, eftersom geber i hebreiskan betyder både höna och människa. Det är en tradition som bygger på berättelsen om syndabocken Azazel i den Tredje Moseboken där judarna offrar två hangetter, en till Gud, och en till demonen Azazel, som en distraktion.

Ordet sair, som är vanligt förekommande i de texter som rör offerritualer, betyder både get och hårig. Den hårige, ish sair, var det smeknamn som användes för Esau, edoméernas stamfader. Det är inte alltid tydligt vilka delar i de judiska texterna som använder sair som en metafor för kristna och vilka delar som använder det för ordet get.

En av de främsta invändningarna från judar mot blodsanklagelsen är att förbudet mot blodskonsumtion är en central del av Talmud, och visst stämmer det. Köttet från kosherslakten måste bankas och knådas tills de sista blodsdropparna har lämnat djuret. Huruvida du som jude ens får svälja ditt eget blod efter att ha bitit dig i läppen är omtvistat i den talmudiska diskursen. Men varför är det så?

Det går inte att nog påtala att inom judendomen är blodet det heligaste som existerar. Det är den centrala livskraften i en varelse, Nephesh. Att konsumera blodet från djuret gör därför att själen din kan smutsas ned av en lägre stående varelse. Men enligt samma teologiska princip så bör din själ likväl kunna renas av det heliga blodet från en messiasfigur eller en avbild av honom.

Efter mordet på Andrei Yushchinsky i Kiev, 1911 – under ritualmordsrättegången mot Mendel Beilis – hölls ett korsförhör av utvalda expertvittnen inom hebreiska läror. Försvaret anlitade bland annat en rabbin från Moskva, Maze, medan åklagarsidan lyfte fram en katolsk präst och professor inom hebreiska, Justinas Pranaitis.

Pranaitis, som hade utforskat judarnas blodsmagi och esoteriska läror under större delen av sitt liv, höll ett fascinerande, lågmält anförande som skakade om rättssalen i grunden. Söker man efter summeringar om fallet så hittar man nästan alltid en specifik fabrikation av hans vittnesmål, som inte finns med i rättegångsprotokollet och som istället syftar till att få honom att framstå som okunnig. Men han var inte okunnig, och det faktiska vittnesmålet tar upp de delar i Zohar som troligtvis instruerade Lyubavichi-sekten i ritualmordsutförandet.

Obduktionen av Yushchinsky visade att han hade blivit stucken 47 gånger med en syl, och att kroppen hade tappats på två tredjedelar av blodet. Tretton av sticken hade placerats på den högra tinningen i ett egendomligt mönster. Detta blev en stor kontrovers vid rättegången, försvaret menade att det var tolv stick, inte tretton, och juryn ombads inspektera skallbenet noggrant. Varför spelade det så stor roll om det var tolv eller tretton stick?

Pranaitis citerade en specifik text i Zohar, Mishpatim, kapitlet som rör emigrationen från Egypten, omskärelsen och förbundet med Gud. Kapitlet inleds med en förklaring om vad som särskiljer judarna och vad som gör dem välsignade, och hur dessa märken kan kännas igen av änglarna. Passagen förklarar att det inte bara är omskärelsen utan även tefillin, de små pergamentrullarna innehållandes heliga verser, som särskiljer judarna från de icketroende. Kapitlet skiftar sedan fokus för att berätta om de ignoranta judarnas särskiljning och jämför dem med bestarna, som helt saknar detta heliga märke. Det rör alltså tre mänskliga kategorier, som i modern kontext skulle kategoriseras som ortodoxa judar, ateistjudar och icke-judar. Men stämmer modernitetens kontext? En vanlig invändning mot de mest mordiska texterna i Zohar är att många av dem, även denna, de facto avser de ignoranta judarna, amme haaretz, och inte de kristna. Men om texten nu utspelar sig i en värld 200 år efter Kristus så borde väl de ignoranta judarna, amme haaretz, rimligtvis vara de kristna, eftersom de då fortfarande ansågs vara schismatiker inom judendomen.

Ondskans människor bär inga renhetsmärken, de bär varken tefillin runt armen eller huvudet, och de är inte märkta genom Torans föreskrifter, varken genom ”erinran” eller ”behållning”, ej heller av de blåvita Tzitzit-fransarna. De som saknar dessa märken är en styggelse för dig, inte för de troende judarna men för de som är ignoranta. Precis som de som saknar renhetsmärkena är avskyvärda, vidriga insekter, så är även dessa människor avskyvärda. Som de lärda Mishna-mästarna fastställde så är den okunniga massan avskyvärd, deras fruar är smutsiga och på deras döttrar står det skrivet: ”Förbannad är den man som ligger med ett vilddjur.”

Zohar, Mishpatim Kapitel 16

En ständig oro som återkommer i judisk teologi är att de ignoranta judarna, erev rav, bokstavligen ”den blandade mångfalden”, ska mista all lojalitet till den israeliska stammen och blandas upp med de från den andra sidan, de som saknar själar och är tomma som skal. Det kan vara vad som åsyftas med att de som saknar dessa märken, icke-judarna, är en styggelse för de ignoranta judarna.

Deras bortgång sker i offentligheten, och de ska möta sitt slut genom fattigdom. Det miserabla straffet skall inte hållas hemligt, som det görs med fåglar, där de antyds att de som utför föreskrifterna täcker för blodet, men i detta sammanhang är blodet offentligt. Han förklarar att en fattig man är att likställa med en död man. Viss fattigdom är gömd från mänsklighetens blick, och en annan är allmänt känt, såsom beströringen av boskapsblodet inför en publik. Så det finns fattigdomar vars blod tappas offentligt, och deras lik blir gröna.

Zohar, Mishpatim Kapitel 16

Denna del är något diffus, men även texten förklarar att sätta någon fattigdom är att döda personen. Metaforen är inte särskilt häpnadsväckande om man återkallar artikelns inledning, om hur vedergällning och betalning är förknippat med blodsutgjutelse (För att vara precis: dam betyder blod medan pluralformen damim betyder vedergällning). Vilket blod som skall täckas för, och vilket blod som inte behöver täckas för är en viktig del av ritualslakten. Människolikets blod behöver alltså inte täckas för. Enligt Talmud så krävs det dock att man dödar varelsen genom hugg eller stick och inte genom att skära.

Om de gör en avbön och inte beklagar sig till himmelen, om de accepterar döden utan mummel, som ett boskapsdjur som upplever döden utan ett läte, och om de biktar sig genom att säga: ”Jag är utan ord och kan inte svara, och kan ej heller lyfta mitt huvud i arrogans.” Om de erkänner Guds heliga enhet, välsignad vare hans namn, och accepterar sin egen död, så uttala Echad med tolv prövningar av slaktarkniven och en kniv, vilket blir tretton.

Zohar, Mishpatim Kapitel 16

Detta är det specifika citatet som lyftes fram av Pranaitis. Syndoffret, som enligt all önskvärd tydlighet är en människa, blir förstummad. Munnen täcks för så att han inte kan skrika, vilket enligt obduktionen hade skett i fallet Yushchinsky. Echad betyder en, alltså en Gud, en symbol för judaismens enhet och monoteismens helighet. I sammanhanget så refererar den till dikten Shema som judar reciterar när de är på väg att dö.

I en uppmärksammad artikel efter Beilis-fallet analyserade Vasily Rozanov de hebreiska tecknen som hade punkterats på Yushchinskys tinning utifrån kabbalistisk astrologi och livets träd. Det är en svårsummerad text vars kryptiska slutsats bar skepnaden av ett meddelande: ”En man dömd att offras är en kalv, blodet hans tappas, kroppen hans nu i Azazels ägo.”

Rozanov engagerade sig intensivt i Andrei Yushchinskys tragiska öde och menade att han borde lyftas fram som martyr inom den ortodoxa kyrkan. Men det var utan tvekan en alldeles för het potatis, istället stigmatiserades han av hela Rysslands litterära sfär och vid revolutionen belades han med yrkesförbud. Han dog i stilla svält kort därpå, i ett kloster utanför Moskva.

Rozanovs död kan symbolisera det brutala öde som framlyftandet av ritualmordet innebar. Under den röda terrorn letades de människor som hade vittnat mot Mendel Beilis upp och sköts av. Medborgaråklagaren i fallet dömdes till straffarbete och dog några månader därpå. Rättegångsprotokollet brändes upp och en omfattande utredning för att en gång för alla motbevisa ritualmordets existens tillsattes av bolsjevikerna. Bybor som ens så viskade sinsemellan om judarnas blodsutsugning rapporterades till cheka, för att sedan sjukdomsförklaras och interneras under den generella lagstiftningen mot antisemitism.

Samtidigt cementerade det internationellt uppmärksammade Beilis-fallet västvärldens sekulära liberalism då man ansåg att endast ett reaktionärt och oupplyst samhälle, likt det förrevolutionära tsarväldet, kunde på allvar låta ett sådant fall gå ända fram till rättegång.

Blodsanklagelsen fick sig ett flyktigt återuppvaknande i samband med nationalsocialismens framgångar, där Julius Streicher listade tidigare ritualmordsfall i ett flertal specialutgåvor för den antisemitiska tidningen Der Stürmer, och stöttade sig mot Erich Bischoffs omfattande religionsexpertis. Bischoff skrev ett flertal analyser av Talmud och Zohar, och senare i livet även en bok om just blodskonsumtionen inom judendomen – Das Blut in jüdischem Schrifttum und Brauch. Hans slutsats var något nyanserad – både ritualmordet och användandet av blod i ritualer existerade som en utbredd folktradition i delar av diasporan, men fördömdes samtidigt av de stora teologerna som Josef Caro och Maimonides.

Även de som opponerar sig mot det judiska inflytandet i västvärlden menar att frågan, även om den nu är sann, har blivit museal och överflödig i förhållande till den aktiva subversion som sker idag. Men det förutsätter att fenomenet inte längre existerar, att judendomen på egen hand har utplånat de sekteristiska delarna av traditionen. Men finns det något som styrker att så är fallet?

Avslutningsvis vill jag lyfta ett uppmärksammat fall från den ryska mellanstora staden Krasnoyarsk, som skedde för sexton år sedan. Fem pojkar försvann spårlöst från utegården de lekte vid i mitten på april. En omfattande sökinsats tillsattes, utan resultat. Polisen trodde först att pojkarna hade rymt hemifrån, men ändrade senare berättelsen till kidnappning, då några vittnen beskrev hur åtminstone två av pojkarna hade lurats in i en svart bil med mörktonade fönsterrutor.

Tidigt på morgonen den 8 maj letade skräpsamlare efter metaller i den ödsliga utkanten av staden. En av dem såg en träpall och ett däck som blockerade ett containerhål som ledde ned i kloakerna. Han blev nyfiken och tittade ned i hålet. Där låg de delvis sönderhackade delarna av fyra av pojkarna, och minst en kropp, vars själ förblev oidentifierad. Likdelarna skickades till flera olika labb, varav ett i England. Här inleds dunkelheten. Medierna berättade att kropparna var närmast reducerade till aska, vilket inte alls stämde med vad skräpsamlaren som hittade dem sade. Skräpsamlaren menade att det inte fanns några brännmärken, och att det tydligt gick att se tecken på att de hade kvävts.

Samtidigt gick den judiska guvernören Khloponin ut och berättade att pojkarna själva klättrat ned i containern, att allt tydde på en olycka. Han ville kompensera föräldrarna med 30 000 rubler (!), eftersom föräldrarna hade gått in i en offentlig hungerstrejk – det var mer än ett år sedan mordet och de hade varken fått tillbaka kropparna för begravning, eller ens ett utlåtande som tillkännagav resultatet på den forensiska undersökningen.

Den mest drivna föräldern, Evgeny Taumanov, tillsammans med sin advokat Solomatov, fick till slut reda på vad som hade hänt. Det visade sig att musklerna i pojkarnas kroppar var helt tömda på hemoglobin och att detta skedde innan de skulle ha brunnit. De hade dessutom kastats ned i containern vid olika tillfällen, vilket gjorde olycksversionen allt mer absurd. Ritualmordet var mer eller mindre ett faktum och den största dagstidningen i staden skrev en artikel om hur blodsutgjutelsen kan ha varit syftet, vilket i sin tur skapade en omfattande kontrovers. Olika judiska organisationer gick ut och fördömde det som än en gång hade blivit till en blodsanklagelse. Journalister vittnade även om hur polisen hade inrättat ett förbud mot att rapportera om fallet, samtidigt som Evgeny Taumanov fortsatte sin tröstansfulla kamp mot alla odds. Han misshandlades svårt av tre poliser och fick ligga på sjukhus, samtidigt som hans advokat upplevde två mystiska hjärtattacker. Mordet på de fem pojkarna är olöst än idag.

LITTERATURFÖRTECKNING:
Blood and Belief av David Biale
The Jew, The Gypsy and El Islam av Sir Richard Francis Burton
Jewish Ritual Murder av Hellmut Schramm
A Memorandum on Ritual Murders av Vladimir Ivanovich Dal
The Mixed Multitude av Pawel Maciejko
Christian Accusations of Jewish Human Sacrifice av Pawel Maciejko
The Murder of Andrei Yushchinsky av G.G. Zamyslovsky
Blood Passover av Ariel Toaff
Of God’s Love and Jealousy av Yehuda Liebes
Olfactory and Tactile Attitude of Jews to Blood av Vasily Vasilievich Rozanov
From Yahweh to Zion av Laurent Guyénot
I See Satan Fall Like Lightning av René Girard
Jewish Malice av Gaudencyusz Pikulski
Legacy of Blood av Elissa Bemporad