När Claudius fördrev judarna från Rom cirka 50 e.Kr. så vandrade delar av det mosaiska folket till den iberiska halvön, den ö som idag kallas Spanien. De arianska västgoterna levde på denna plats, och konverterade successivt till katolicismen. De blev synnerligen förskräckta när de påträffade dessa judar, som förökade sig som djur, samtidigt som de såg sig själva som ett överlägset herrefolk. Judarna blev inom kort så pass rika att de praktiserade ett omfattande ränteslaveri från senaten i goternas rike. Konungen Sisebut försökte handskas med det judiska problemet genom att år 612 tvinga en massiv konversion till kristendomen, under hot om piskrapp. Men konflikten bara förvärrades, och ett omfattande ressentiment spred sig bland de kristna. Denna konflikt, som återupprepar sig som om den den står över både tid och rum, illustreras på ett magnifikt sätt i William Thomas Walsh bok, Isabella of Spain – The Last Crusader.
År 709 invaderade Saracenerna halvön tillsammans med ett stort antal afrikanska judar, ledda av krigsherren och berbern Tarik ibn Ziyad. Han hade med sig en armé på 12 000 ryttare, som han splittrade för att kunna ockupera de sydliga regionerna Granada och Cordova. För att lyckas med denna invasion så hade de inhemska sefarderna sedan länge samarbetat med saracenerna, så att när styrkorna red upp mot de välbefästa städerna så öppnade judarna port för port, i stad för stad. De kristna arméerna massakrerades och såväl kvinnor som barn sablades ned. Även goternas storslagna huvudstad Toledo föll på detta vis.
Som en konsekvens föll västgoternas rike och muslimerna kom att dominera halvön i flera hundra år. Ett lågintensivt men konstant korståg söderut, den så kallade Reconquistan, började för de kristna röna framgångar under 1000-talet. Alfonso VI tog tillbaka Toledo 1085, men muslimerna tillsatte en ny, större armé från Afrika, och staden föll återigen. Ett större korståg kallades samman av Innocentius III, med sammanlagt tiotusen korsriddare och hundratusen marksoldater från såväl Frankrike som Tyskland, vilket kulminerade i en ärorik seger i Las Navas 1212. De södra regionerna återtogs dock aldrig, och när Isabella föddes så var det vita, kristna Europa en splittrad kontinent i en djup existentiell kris. Det var som ett gammalt skepp, vars skrov fick motta våg efter våg av muhammedanernas hänsynslösa attacker från Nordafrika. De hade nu tagit över Konstantinopel, vilket sände en stor chock genom Rom och hela Europa. Araberna tog över Grekland medan de olika italienska staterna; Rom, Napoli, Milan, Florens och Genevé låg involverade i meningslösa kommersiella och dynastiska internkonflikter. Samtidigt skärmade sig den tysk-romerska kejsaren Fredrik III från verkligheten genom botanisering och fågelskådning.
Judenheten florerade i det muslimska riket. De höll ett stort antal lärarsäten på de olika universiteten där de utmärkte sig framför allt inom astrologi och medicin. De importerade exotiska kryddor genom ett omfattande kontaktnät i öst, och deras utbredda slavhandel gav dem stora rikedomar. Granada var så pass kraftigt befolkat av israeliterna att den i folkmun kallades för den judiska staden. Men även judarna och muslimerna hade svårt att komma överens. Saracenerna, som hade tröttnat på den stora korruptionen och exploateringen hos judarna, dödade ett tusental och sedan fördrev dem från Granada. På 1300-talet fanns det uppskattningsvis fem miljoner judar på den iberiska halvön. När Ferdinand den heliga återtog Kastilien, så lät han moskéerna göras om till synagogor.
Kastiliens hov lär ha varit bland det mest korrupta i hela Europa. Historikern Alfonso av Palencia beskrev det som en utmärkt plats för intriger, fördärv och dekadens. Adelskvinnorna var välparfymerade, klädde sig utmanande med korta kjoltyg och hade för vana att tacka ja till hovjudarnas allt mer vulgära sexuella inviter. Regenten, Isabellas halvbroder, Henrik IV av Kastilien, kallades träffande för liberalen, men också för Henrik den impotente, då han var oförmögen att föda fram en arvinge. I desperation bad han sin andra fru, Johanna, att ha sex med en annan man – någonting hon konsekvent vägrade – vilket gjorde att han kastade ned henne i fängelsehålan. Henrik avskydde hovets byråkratiska förpliktelser och spenderade hellre sin tid med att jaga vilddjur tillsammans med legoknektar och banditer i Madrids djupa skogar. Han var oerhört slösaktig med statskassan och en adelsman behövde bara be om en tjänst för att han, med en slö gest, utan att bry sig om summan, godkände uttaget. När han konfronterades av statskamrern var svaret: “Jag ger till mina fiender för att göra dem till vänner, och till mina vänner för att hålla dem från att bli mina fiender.”
Henrik var inte kristen mer än i namnet och han omgärdades av judiska statsmän och moriska legoknektar, som turades om att förtrycka den kristna befolkningen. Han tillsatte rabbinen Joseph av Shem-Tov som guvernör, och gav honom fria tyglar att, utan någon rättsprocess, avrätta medborgare som inte kunde betala den nu skenande skatten. Det juridiska systemet gjordes om så att det inte längre gick att överklaga domar, men att muta sig fri från skuld var en barnlek för de välbärgade. Resultatet var att bönder inte längre kunde resa utan att bli attackerade av banditer, köpmän blev lätta byten för rånare och flickor blev våldtagna av opportuna predatorer. Henriks vanskötsel av riket gjorde honom till fiende med ärkebiskopen av Toledo, därför lovade han att ge sig ut på ett korståg mot morerna i Granada. En trettiotusen förväntansfulla man samlades till följd av en påvlig bulla av Pius II men korståget var i ärlighetens namn att likna vid en utflykt, och sågs som ett hån mot kyrkan. Varje by som erövrades målades upp som en stor seger – men i själva verket hade Henrik talat med morerna i förväg om vilken väg han skulle ta, så att de successivt kunde backa utan någon strid. Ärkebiskopen tröttnade på Henriks upptåg och en populistisk revolution inleddes, där Isabella och hennes andra bror, Alfonso, efter ett stort slag, fick Henrik att nämna henne som tronarvinge och låta henne välja sin egen make.
Efter Henrik den fjärdes död så ärvde systern Isabella av Kastilien, tillsammans med sin nya make, kung Ferdinand av Aragonien, ett splittrat kungadöme. Industrierna var eftersatta, inflationen skenande, ett hundratal städer trotsade hennes heliga makt och styrdes istället av lokala furstar och makthungriga borgmästare. Pesten spred sig okontrollerat och skörden var usel. Den katolska tron hade korrumperats av conversos, alltså nykristna judar, som allt för ofta konverterade med en kluven tunga. Ett krig med Alfons V av Portugal låg i horisonten och de aggressiva morerna härjade och plundrade vilt i de närliggande byarna vid den södra provinsen Granada.
När Isabella under en julimorgon år 1477 red in i Sevilla så följdes hon av ett släptåg med adelsmän och köpmän som försökte vinna hennes gunst. Den arkitektoniskt moriska staden, som tidigare hade återerövrats av Ferdinand den Helige under mitten av 1200-talet var nu en gangsterstad där de kristna levde under de inflytelserika conversosjudarnas skräckvälde, som hade blivit äckligt rika genom den moriska slavhandeln vid kusten. Sevillas anarkotyranniska själ, som följde i den ekonomiska korruptionens fotspår hade en etnoreligiös grund som få vågade tala öppet om.
Judarna hade under 1300-talet konverterat till kristendomen i massor. Munkar med gudagiven talförmåga, såsom anglosaxen Vincent Ferrer, hade begivit sig till Kastilien för att predika inför de otrogna, med stora framgångar. Även disputationen i Tortosa, en debatt som pågick i nästan två år mellan katolska teologer och rabbiner (den avslutades när judarna drog sig ur en analys av de heliga skrifterna, då de fruktade att de kristna skulle lära sig om Talmuds hemligheter) ledde till att ännu fler judar valde att bli kristna.
I Sevilla fanns ett stort judiskt kvarter, men de lagar som hade upprättats för att segregera dem från den kristna befolkningen var sedan länge åsidosatta. Berättelser om inbrott, mord, mordbränder, blasfemi, våldtäkter och sodomi som inte togs itu med nådde Isabellas öron och munken Alonzo de Ojeda, kusin till den välkände conquistadoren med samma namn, talade med Isabella om hur en inkvisition måste upprättas för att kristendomen inte skulle utplånas i Andalusien. Det var så påtagligt att många av de judar som konverterade tog sig snabbt fram genom prästhierarkin och praktiskt taget predikade den mosaiska lagen från pulpeten. Judar hölls i teorin segregerade, tvingades betala en kapitationsskatt, och förbjöds från att göra karriär inom myndigheter och kyrkan medan en helt ny värld öppnades upp som converso. Det enda pris som krävdes var en till synes simpel ed. Den judiska befolkningen hade minskat från fem miljoner till tvåhundratusen, delvis på grund av digerdöden, men uppskattningsvis 2,5 miljoner hade konverterat för att bli nya kristna.
Stora konflikter mellan nykristna och gammalkristna rådde i det splittrade Spanien. Ett exempel på detta var i staden Maqueda, där en skatt på bröd infördes av katedralens representanter, som var conversos. Samtidigt som de taxerade de kristna bönderna till svältliknande förhållanden, så auktionerade de ut samma bröd till de religiösa judarna. Ett uppror mot detta tyranni leddes av Alvar Gomez, som beordrade borgmästaren att fördriva judarna från staden, vilket han gjorde. En inflytelserik converso, Fernando de la Torre, blev vansinnig över detta och samlade ihop 4000 män. De stormade katedralen, där de kristna var samlade och en blodig strid utbröt mellan de båda fraktionerna. De kristna vann slutligen genom förstärkning från närliggande byar och Fernando de la Torre hängdes och andra conversos massakrerades.
Den brutala vedergällning som ofta följde i spåren av judarnas exploatering förskräckte Isabella. Hon hade genom sin uppväxt, av sin mentor och professor i filosofi, Beatriz Galindo, erhållit en djup förståelse för människans natur genom texter från framstående kristna tänkare, Sankt Augustine och Thomas av Aquino, såväl som filosofen Aristoteles och stoikern Seneca. Hon var samtidigt medveten om att Europa och kristenheten låg i en näst intill evig helig strid, med den externa fienden muhammedanismen, men också den judiska fienden som hotade att äta upp kristendomen inifrån. Hon förstod att Jesus talade till henne genom sin egen livsberättelse på jorden, sin kamp mot judenheten, och att hans budskap inte var något progressivt New Age-flum, utan som Matteus-evangeliet beskriver: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred, utan med ett svärd.” Hon förstod att judarna hade förföljt kristna var än de bemäktigar sig, då de skapar sin säregna status in statu, den så kallade djupa staten. Isabella kände säkerligen till de massakrer beordrade på kristna av judiska rådgivare till olika kejsare i romarriket och i det bysantinska riket. Det öde som befall judarna var nog Jesus och i hans spegelbild, andra kristna martyrers blod som reste sig för att hämnas.
Konflikten mellan judar och kristna kunde liksom aldrig förlikas. De fattiga, djupt troende bönderna blev systematiskt exploaterade. Judarnas exploatering av handeln och pengautlåningen skapade en märkbar samhällsklyfta mellan judar och de andra samhällsmedborgarna. Judarna visade inte sällan upp sig i skrytsamma, orientaliska kläder, utsmyckade med eleganta halsband, ringar och stiliga huvudbonader. De beskyddades av adelsmän och konungar, som lånade stora summor florens av dem i utbyte mot politiska eftergifter. Alfons V av Portugal kommenterade situationen i ett vredesutbrott till överrabbinen Joseph Ibn Yahya: “Varför stoppar du inte ditt folk från att visa upp en extravagans som de kristna tillskriver den stöld ni begår på deras bekostnad? Nej, du behöver inte svara! Jag har förstått att inget annat än en massaker kan bota dem från sin ödesdigra stolthet!”.
För att lösa kriminaliteten i Sevilla så tillsattes en snabbtribunal som samlades varje fredag, där Isabella, i sällskap av sekreterare, prelat, magistrat och andra rättsbetjänter, lyssnade till de anklagelser om de oförrätter som hade begåtts. Detta utan att kräva en enda florin i ersättning, så att även de fattigaste av bönder nu kunde söka upprättelse. Isabella instruerade domstolen i att noggrant granska bevismaterialet och inom så lite som på tre dagar utfärda en verkställande dom. Mördare hängdes, tonvis med stöldgods återställdes medan den dekadenta eliten förgäves försökte halta rättegångarna med hjälp av mutor.
Men trots dessa insatser så var den judiska frågan så pass infekterad att dessa åtgärder endast var som ett litet plåster på ett stort, blödande köttsår. Kardinalen Pedro González av Mendoza var besluten om att läka banden mellan kristna och conversos, utan repressiva metoder och lånade nu Isabellas öra. Han skrev en katekes, en text som sammanfattade lärorna och uppmanade kristna till att bryta alla band med den judiska traditionen och teologin. Han skickade texten till de stora kyrkorna i regionen, samtidigt som han lät lokala präster i Sevilla hålla eldfyllda predikningar om hur magnifikt det heliga evangeliet var. Men detta initiativ fick motsatt effekt, då kryptojudarna hånade González och intensifierade sin praktisering av de blasfemiska riterna. Det allmänna tillståndet rörande judarnas infiltration av kyrkan var alarmerande, och för att inte massakern från 1391 skulle upprepas så var Isabella tvungen att agera kvickt. Hon brevväxlar med påve Sixtus IV och utrikesrepresentanten i Rom för vägledning. Sixtus utfärdar då en bulla där Isabella ges rättigheter till att utfärda en inkvisition och välja ut sina representanter med vissa restriktioner; “tre, eller åtminstone två biskopar, ärkebiskopar eller andra rättstrogna män, som är sekulära präster, eller religiösa medlemmar av tiggarmunksordern eller någon annan order, över fyrtio år, med ett gott samvete och som har levt ett exemplariskt liv […]”.
Bullan användes några år efter denna brevväxling, försenad av kriget mot morerna, för att införa den legendariska spanska inkvisitionen. Lagen som tillkom syftade till att straffa de som judaiserade inom kristendomen, men den var också till för att skydda de judar som hade konverterat med ett uppriktigt uppsåt – från förföljelse. De två munkarna Morillo och San Martin valdes av Ferdinand och Isabella till att bli de två första inkvisitorerna. De anlände i Sevilla år 1480, där de eskorterades till rådhuset. Många välbärgade conversos började redan nu fly från staden och sökte skydd i adelsmäns herrgårdar på landsbygden. Inkvisitorerna följde upp dessa rykten och beordrade markisen att genomsöka de kringliggande villorna. Sevillas mäktiga conversos insåg nu allvaret, och den hemliga sammanslutningen “tjugofyra” som styrde staden från skuggorna, samlades för att planera vad som skulle göras härnäst. Rabbinen Diego de Susan, som hade ackumulerat en rikedom som uppgick till närmare 10 000 000 maravediser, tog ton: “Är vi inte principfasta män i denna stad, står vi inte i den högsta grad i folkets ögon? Låt oss samla en militär, om de kommer för att ta oss, låt oss starta en revolt med hjälp av militären och folket, vi ska döda dem och hämnas våra fiender!”. Efter rungande applåder talade de om praktiska lösningar, om vem som skulle finansiera revolten och hur soldaterna skulle köpas. Men till gruppens stora förtret så hade rabbinen en fager dotter närvarande, och som många nog vet så kan inte kvinnor, speciellt inte fagra sådana, hålla hemligheter. Hon förtäljde sanningen om denna konspiration inför sin kristna älskare, vilket ledde till att sex ringledare dömdes till att dö på bål i den första autodafén för den spanska inkvisitionen.
Efter ett tillfälligt uppehåll med anledningen av den dödliga pesten och ett upprättande av en amnesti under sommaren, då conversosjudar fick träda fram för att bli förlåtna, så fortsatte processerna i Sevilla. De kättare som förläts i autodafén tvingades att gå barfota och bära en sanbenito – ett gult, distinkt, klädesplagg med ett rött kors på både bringan och baksidan – under kyrkans ceremonier, som en bekräftelse av att de befann sig i ett stadie av ånger och botgörelse. Inkvisitionen expanderade nu till Toledo, och även där organiserades en revolt av conversos, vilket ledde till att ytterligare sex personer brändes på bål.
Men kan den spanska inkvisitionen rättfärdigas i en samtida kontext? Ordet kätteri har för den moderna människan kommit att definieras som en konflikt mellan två skilda åsikter, där den ena parten fördömer den andra genom ett auktoritärt, och ofta trångsynt maktutövande. Vad man tenderar att förbise är det faktum att kristendomen under denna tidsepok var ett allomfattande paraply, och under detta paraply vägleddes människan till stor del genom prästerskapets predikan. Om prästernas kast var dekadent, så föll moralen hos medborgarna likt en lavin från bergstoppen. De som dömdes till döden för kätteri var framträdande judar som hade konverterat under falska premisser och nog så medvetet spridit ett gift inom kyrkan, ofta som dess företrädare. Detta gift kan mycket väl liknas vid dagens nyliberalism, denna cancer som förslöar människan, som förvanskar hennes moral så att den tro som tidigare tjänade ett enande syfte nu förvridits till en nihilistisk egoism.
De som erkände belastade samtidigt andra undangömda kryptojudar, vilket gjorde att misstankar riktades mot så pass många att det inte gick att åtala alla. Inkvisitorerna undrade kanske om det överhuvudtaget fanns några conversos som i Sevilla levde som goda kristna. Det var dessutom en mycket svår uppgift att bevisa en korrumperad tro och vittnen kom med lösryckta berättelser om conversos som, på fastan, lagade mat på spisen, vilket kunde observeras genom röken ur skorstenen. Andra berättade hur de hade sett kristna köpa kosherslaktat kött av judar i staden. Omkring sjuhundra nya kristna dömdes till döden, och runt tiotusen friades, när de bad om förlåtelse och försoning.
Sixtus IV vände sig mot processerna efter att prominenta judar hade rest till Rom för att tala om den orättvisa som de upplevde skedde i Seville. Sixtus lyssnade, reverserade många beslut och skrev ett känslomässigt brev till Isabella där han påtalade att bullan endast hade varit menad att användas i tillfällig anslutning till korståget, och inte som en långvarig process i Kastiliens storstäder. Det blev till en allvarlig konflikt som sträckte sig över flera år, där Mendoza agerade medlare. Sixtus tyckte att Isabella hade gått för långt, medan hon inte trodde att Sixtus förstod hur omfattande korruptionen var. Men trots dessa fördärvligheter så talade påven i sina brev med en kärlek till den djupt troende Isabella, och berättade om hur medveten han var om hennes goda intentioner och den stora kärlek till gud som hon bar inom sig.
De fann en kompromiss vid 1482, då Sixtus tog över ansvaret för inkvisitionen, nu med ett stramare regelverk. Han utser ett flertal nya inkvisitorer, bland annat Tomás av Torquemada, som året därpå kom att bli storinkvisitor. Torquemada är en person som i vår tids populärkultur blivit en slags karikatyr av den han egentligen var. Sanning till trots så var han en djupt troende munk, som hade levt i över tjugo år i en avklädd klostercell, där han mediterade över guds vilja. Han åt inte kött och sov enbart på ett par bara plankor. Påvens representant, kardinal Mendoza, hade rekommenderat Torquemada, då trots den stora visdom han besatt, aspirerade han inte till någon högre position utan nöjde sig med att konstruera gotiska kloster vari han undervisade akolyter. Han var en munk som inspirerade både Isabella och Fernando till att fördjupa sig i sin tro. Hela den stora lön som han erhöll genom sitt arbete som storinkvisitor, donerades till klosterverksamheten. Torquemada var väl medveten om det judiska problemet, då han hade levt stora delar av sitt liv i Segovia, där konflikten mellan conversos och kristna hade under 1460-talet blossat upp i ett inbördeskrig. Han strikta disciplin gjorde honom omutbar, vilket förargade judarna när deras främsta metoder var verkningslösa. Den nu sextiotreårige mannen förändrade inkvisitionen till att bli en mer medmänsklig strävan. Han förbättrade fängelserna och fängelsematen, förbjöd sina inkvisitorer från att ta emot gåvor, och tillsatte visitadores – inspektörer – som såg till att varje domstol följde hans strikta kriterier för ett fällande domslut.
Samtidigt utökade Torquemada de känsliga kriterierna för den kyrkliga inblandningen i rättsfallen. Majoriteten av de 2000 personer (av uppemot 100 000!) som dömdes till döden under Torquemada var skyldiga inte bara till kätteri utan också andra grova brott såsom bigami, kyrkotjuveri, prästerskapets otrohet, ränteslaveri. Det var inkvisitorer som förgrep sig på kvinnliga fångar, människor som ljög om att vara helgon och även de som var skyldiga till ritualmord.
När Torquemada planerade att expandera inkvisitionen i kungadömet Aragonien så blev motståndet mer våldsamt än i Seville och Toledo. Detta rike styrdes i själva verket av en judisk plutokrati och guvernören anordnade ”demokratiska” protester på gatorna, med nationalistiska förtecken, för att hålla rättegångarna borta. Men den 4 maj, 1484, tillsattes Gaspar Juglar och Pedro Arbues och den första autodafén hölls i Saragossas katedral, där fyra personer dömdes till försoning. Protesterna lyckades inte avskräcka inkvisitionens expansion, så judarna samlade, i en tröttsamt typisk manöver, stora summor pengar och försökte till och med muta självaste drottningen, men Isabella avvisade direkt judarnas skamliga förslag.
Den tredje planen smiddes av diverse förmögna conversos, bland annat Juan Pedro Sanches (som var bror till Ferdinands kamrer) i Luis av Santángels herrgård. De samlade ihop tiotusen real till olika lönnmördare och skred därefter till verket. Inkvisitorn Gaspar Juglar dog kort därefter, förgiftad av en kaka som gavs till honom av ett par kryptojudar. Arbues visste nu om att hans liv var i fara, och avstyrde under flera månader judarnas lönnmordsförsök genom att inte befinna sig i de kyrkor han hade planerat. Men en natt, september den 14:e, 1485 så gömde sig Juan de la Badia och Vidau Durango, två judar, inne i kyrkan och väntade på Arbues midnattsbön. Prästen hade med sig en lans och bar en bringa under sina kläder, även när han bad till gud. Men judarna smög långsamt upp bakom honom, längs med de stora pelarna och stack en kniv i hans hals. Pedro Arbues dog som en sann martyr och vördades som sådan redan från den första dagen. Han helgonförklarades av Pius IX år 1867. När den kristna befolkningen i Zaragoza under morgondagen fick reda på denna martyrs öde så planerade de att bränna ned husen till kända conversos och lyncha dessa förbrytare. Men Ferdinands son, Don Alonso av Aragonien, red runt i staden och försäkrade invånare om att heliga rättvisa skulle skipas. De båda lönnmördarna fick sina händer avhuggna och fastspikade på dörren av deputerandekammaren, för att sedan halshuggas och styckas. De conversos som låg bakom morden, försökte ta sig till Frankrike genom flyktingströmmar, men många av dem upptäcktes vid gränsen och dömdes även de till döden.
Ritualmordet i La Guardia, en förort till Toledo, var det öde som fick bli inkvisitionens crescendo. Juan, eller John, var en tre till fyraårig pojke och sonen till en fattig, blind, ensamstående kvinna i Toledo. Han rövades bort av en illasinnad jude, Franco, som såg honom i en dörröppning och satte honom på sin kärra genom att locka honom med en nougatbit. Han lovade den ledsna pojken att ge honom nya, hela kläder, ty hans skor och linne var inte mer än trasor. Franco tog pojken till den lilla byn La Guardia, där hans vänner, en samling av tio andra konspiratörer, både judar och conversos, väntade. De spred i byn förvillande rykten till förbipasserade om att barnet faktiskt var Francos egen son, som han ämnade uppfostra tillsammans med en älskarinna. Medan Juans mor planlöst och gråtandes letade efter sin son längs med Toledos sidogator, så låste Franco och hans medbrottslingar in barnet i ett rum på det lokala värdshuset La Hos i ett dygn och en natt, för att under långfredagen röva bort honom till en närliggande grotta, där pojken korsfästes. Läkaren och den kabbalistiska magikern Tazarte var drivande i denna sataniska process, som ämnade att underminera inkvisitionen och Isabellas heliga monarki genom en blodsritual, en slags rekonstruktion av Jesus martyrskap. Han berättade för de andra judarna att hans besvärjelse, om den lyckades, inom ett år skulle kasta ned de ledande inkvisitorerna i helvetet. När de gick in i grottan, likt en flock vargar som omringar ett lamm, så bar en av judarna med sig en piska, en annan bar på en törnkrans. En bar på spik och hammare, en annan på en kniv och en svamp. En bar en skål för att fylla blodet i, en annan på ett kors hopsnickrat från den bakre axeln av Francos kärra. De satte en munkavel på pojken, de knuffade honom, drog i hans hår, piskade hans nakna kropp och bekrönte honom med den vassa törnkransen. Franco öppnade upp pulsådrorna längs med den kvidande pojkens armar och tappade upp hans blod i den gula skålen. Garcia, en annan jude, skar ut hjärtat och saltade det medan mäster Tazarte uttalade besvärjelser: ”Förrädare! Bedragare! Du skall nu betala det ultimata priset för vad du vid den tidpunkten gjorde. För du menade att omintetgöra oss och du menade att förhärliga dig själv! Desto värre för dig! Du hade trott att du kunde förgöra oss, men nu är det vi som förgör dig, din falska profet!”.
En av judarna, Benito, ertappades till följd av detta bestialiska dåd när han i förberedelse till en följande ceremoni stal en hostia för att skända denna. En utdragen rättsprocess inleddes, där till slut alla de elva judarna i sina vittnesmål berättade om varandras illdåd. Detta fall följdes noga av storinkvisitorn Torquemada, och gick genom alla tre instanser till en fällande dom. Samtliga elva judar och kryptojudar dömdes till döden genom att rostas under en svag eld. Tre av judarna döptes och hängdes i barmhärtighet innan de brändes på bål. Många monument restes till denna martyr, Santo Niño, och han vördas än idag i delar av Spanien.
Judar brukar idag invända att tortyr användes till vissa av dessa erkännanden, men precis som i fallet Simon av Trent så ställdes inte ledande frågor av inkvisitorerna och de var strikt förberedda innan eventuell tortyr. Juryn i den högsta domstolen, bestående av fem lärda män: Alvaro av Santa Estevan, Rodrigo Vela, Tristan av Avila, Garcia Manso och John av Santa Estevan, fick tre dygn på sig att läsa igenom alla protokoll i detta omfattande mål, och svor en ed att i guds namn följa sitt yttersta samvete, att tjäna sanningen. Alla män gav sitt ja på frågan om de anklagade männen var skyldiga. En annan invändning är att detta fall endast var en förevändning för att motivera en utvisning av judarna, men detta kan inte vara sant, då fallets handlingar hölls hemligt i fyrahundra år, troligtvis för att inte oskyldiga judar skulle lynchas runt om i Spanien när de kristna fick reda på vad som föranledde detta domslut. Ändå så spreds upploppen runt om i landet denna vinter, 1491, och Torquemada, kardinalen och de båda regenterna, höll intensiva möten rörande vad som behövde ske i den judiska frågan.
En stor faktor till det beslut som nu togs var just detta ritualmord, som även refereras till i nedanstående dekret, men samtida historiker skrev främst om en händelse som involverade kronprins Don Juan och Ferdinands judiska läkare. Don Juan hade av en händelse öppnat läkarens, mäster Ribas Atlas hängsmycke som han bar runt halsen. Det innehöll ett litet pergament, där någon hade målat en korsfäst Jesus Kristus tillsammans med läkaren i en ”obeskrivligt obscen och förnedrande position.” Prinsen blev så pass chockad att han enligt utsago inte tillfrisknade förrän Isabella och Ferdinand lovade att fördriva judarna från Spanien. Detta avfärdas av många moderna historiker, men händelsen var trots allt så pass allvarlig att Ferdinand lät bränna sin egen hovläkare på bål.
Alhambradekretet, signerat av Isabella och Ferdinand den 31 mars, 1492. Texten löd:
”Ni vet, eller så bör ni veta, att när vi informerades om att det fanns vissa korrumperade kristna i vårt rike, som judaiserade och avföll från vår heliga katolska tro – i samband med den omfattande kommunikationen av judar till kristna – så beordrade vi judarna att, i vårt regeringssammandrag som vi höll i staden Toledo 1480, att segregera sig i alla städer, byar och platser i vårt rike… och gav dem judiska kvarter och platser där de kunde leva, i hopp om att genom denna separation åtgärda problemet. Och utöver det så har vi bemödat oss med att beordra en inkvisition i våra nämnda riken och furstendömen; som ni vet, har varit verksam i över 12 år, och genom denna så har det blivit välkänt att många skyldiga dömts. Men det kvarstår uppenbara oförrätter mot kristna som har uppkommit på grund av den delaktighet, de konversationer och den kommunikation som judarna har fört med kristna, som har visat med all önskvärd tydlighet att judarna alltid kommer, på alla möjliga sätt och vis, omstörta och förråda tron hos troende kristna, mota bort och separera dem från vår heliga katolska tro, för att attrahera och pervertera dem till deras gudlösa tro och mening, instruera dem i sina ceremonier och levnadsregler, hålla fastor där de kräver tro och sedvänjor enligt deras lag, som att de kräver att deras söner blir omskurna, kungöra för dem den judiska påskhögtiden i förväg, för att sedan ta dem från sina hus och ge dem det osyrade brödet och det kosherslaktade köttet, och övertyga dem om att så långt som möjligt följa den mosaiska lagen och få dem att förstå att det inte finns någon annan lag utom den av Moses, vilket har klarlagts från så pass många bekännelser och yttranden, inte bara från judarna själva utan också från de som har perverterats och sårats av deras tro, vilket har resulterat i ett stort fördärv, förfång och en vanära mot vår heliga katolska tro.”
Texten fortsätter, från att beskriva symptomen till att argumentera för beslutet.
”Ty när ett trovärdigt och förhatligt brott sker av vissa typer på en högskola eller universitet, är det inte då rimligt att detta universitet då upplöses och tillintetgörs, så att de färre straffas för flertalet, och de enskilda för de andra, så att de som perverterar det liv som är gott och välsinnat inom städer och byar, som kontaminerar det så att det skadar andra, förvisas från folkets gemenskap, även för ringa orsaker som är så skadligt för republiken? Hur mycket mer [kan tålas] för det största, mest riskfyllda och smittsamma brott, som nu har skett?”
”I denna redogörelse, har vi i vårt beslutande organ, med inrådan från många kyrkofurstar och adelsmän och kavaljer inom vårt rike, och från många andra personer med vetskap och samvete i vårt råd, efter en lång period av besinning i denna fråga, beslutat oss för att beordra alla nämnda judar, män såväl som kvinnor, att lämna våra kungadömen för att aldrig mer återvända. Alla förutom de som väljer att döpa sig måste ha rest iväg före den första juli får inte återvända, under hot om dödsstraff och konfiskering. Alla som huserar judar efter detta datum kommer att få allt sitt gods konfiskerat. Men fram till det att detta uttåg verkställs så faller alla judar under vårt kungliga beskydd, och ingen får skada dem eller frånta dem deras ägodelar, under hot om dödsstraff. Judarna får inte lämna Spanien med guld, silver, präglade mynt, ej heller annat gods förbjudet av våra kungadömens lagar, förutom varor som ej är gömda eller förbjudna.”
Omkring 160 000 judar lämnade därmed Spanien. En del for över atlanten till New York, vissa reste till Italien, andra till Nordafrika och Portugal. Många rika judar konverterade dock till kristendomen för att behålla sina tillgångar, och visst kvarstod fortfarande en konflikt mellan kristna och conversos i kungadömet. Samtidigt som delar av judenheten uppgick i den kristna samhällskroppen, så utvecklades idén om rent blod, limpieza de sangre, för att skilja nykristna från de gamla. Kanske var det dessa tankegångar och denna existentiella konflikt som återupplivades i takt med att olika rasteorier utvecklades av intellektuella i Tyskland under slutet på 1800-talet? För att inte än en gång fastna i den cykliska sagoberättelsen, så bör vi nog nyktert studera vår gemensamma historia.