MELLANKRIGSTIDENS RUMÄNIEN – PASSIONSBERÄTTELSEN CODREANU

Onsdagen den 27 november 1940 initierades utgrävningen vid Jilava-fängelset. En nationsvidd sorgedag hade utlysts, som vägledde legionärerna till att fasta under djup kontemplation och tystnad. Runt den omfattande jordhögen stod en folksamling och väntade spänt, med katatoniska blickar. De anhöriga till de bortgångna legionärerna var alla samlade. Elena, nu Codreanus änkefru, stod vid sidan om utgrävningsplatsen och försökte kväva sin gråt mellan de jämna, monotona spadtagen. Professor Codreanus långa, resliga gestalt tycktes hålla en mer stoisk min samtidigt som han tröstande höll sin arm om hennes axel.

Planen var att dessa reliker skulle placeras i St. Elijah Gorganis kyrka, där prästerskapet skulle välsigna dem genom bön i två dygn, dag som natt. En omfattande begravningsceremoni skulle sedan hållas den 30 november och slutligen skulle kaptenen läggas till ro vid det Gröna Huset, mellan Moţa och Marin, hans nära vänner och legionärskamrater som hade stupat i det spanska inbördeskriget. Datumet för begravningsceremonin var exakt två år efter martyrskapet. Legionärsledningen – de som inte skjutits eller hängts upp i träd som varnande exempel, de som istället flydde landet – hade planerat allt in i minsta detalj. Stefan Draganescu var chefsingenjör för detta tämligen unika uppdrag vid Jilava, assisterad av tre andra ingenjörskamrater; Florescu, Pantazescu och Trofin. Även präster och doktorer hade inkallats för att assistera i utgrävningsprocessens slutskede.

När Codreanu och de andra decemvirerna lönnmördades i Tâncăbeşti-skogen natten till den 30 november ströps de först ihjäl med de snaror som gendarmerna tilldelades under fångtransporten. Deras livlösa kroppar sköts därefter, för att fabricera en historia om ett rymningsförsök, och kastades ned i en förberedd grop i anslutning till fortet vid Jilava. Men precis som vid tsardynastins abrupta avslut i samband med bolsjevikernas brutala kungamord på Nikolaj II så fick konspiratörerna kalla fötter. Rädslan för att offrens anhöriga skulle begära kropparna för en kristen begravning, rädslan för att sanningen om morden skulle flyta till upp till ytan, gjorde att de tre dagar senare återvände till gropen för att hälla stora mängder svavelsyra över kropparna. Man lät även hämta tre vagnslaster med cement och lade detta som ett täcke över de nu sönderfrätta, brutaliserade människoliken. Resultatet var en tretton meter lång, tre meter bred betongplatta som vägde över 30 ton, som låg under en och en halv meter jord.

Ingenjörerna lanserade först idén om att med verktyg bryta sönder det 30 ton tunga betongblocket i mer hanterliga delar. Detta övergavs dock efter två invändningar – det kunde tänkas skada kropparna och det fanns även en vilja att behålla plattan intakt för allmän beskådan. Efter ett stort manuellt arbete som bestod i att rensa bort den jord som tidigare hade täckt betongblocket så påbörjades ett arbete för att försiktigt gräva in ett galler inunder plattan, understött av två kraftiga järnbalkar. Betongblocket restes sedan med hjälp av motorer. Klockan två på natten inleddes den slutgiltiga fasen av utgrävningen.

Bland det första som upptäcktes var Codreanus personliga bönebok och portfölj. Tydligen hade dessa föremål glömts av bödlarna och kastats ned i all hast, när kropparna redan var övertäckta med jord. Längre ned, efter flera timmar av försiktigt arbete med spadar så hittades de första benen. Martyrernas kroppar var placerade med ansiktena nedåt, sida vid sida, vissa av dem slumpmässigt överlagrade. Kläderna, de typiskt randiga fängelseuniformerna, var i förvånansvärt gott skick. Decemvirerna Ion Caratănase, Stefan Georgescu, Stefan Curca, Ion Trandafir, Ion Atanasiu, Iosif Bozântan, Ion Grigore State, Vlad Radu och Gavrilă Bogdan identifierades, vissa av dem genom sina ägodelar, då svavelsyran hade förstört kropparna. Kaptenen Codreanus reliker låg längre ned, och identifierades bland annat genom de tre kors han bar runt halsen och förlovningsringen. De tre nicadorerna som hade hämnats genom att skjuta premiärministern sju år tidigare; Nicolae Constantinescu, Ion Caranica och Doru Belimace låg längst ned, några av dem fortfarande bärandes den ominösa snaran runt halsen.

Blommor lades vid kropparna, som hade täckts över med skrud efter att läkarna var klara med sitt arbete – för att sedan läggas ned i kistor, omsvepta i gröna legionärsflaggor och Rumäniens trikolor. Det heliga evangeliet lästes av prästerna och ceremonin avslutades med att legionärskören sjöng den gravitetiska hymnen av legionärspoeten och konstnären Simion Lefter för att minnas de fallna, som blev en tradition vid begravningar efter att Virgil Teodorescu mördades av den rumänska kamarillan 1933. Jag har gjort en melodisk tolkning av hymnen i översättningen till svenska.

Månen ylar genom skogen,
Nattens ödslighet.
Månen ylar genom skogen,
Nattens ödslighet.
För du är nu hädanfaren,
Å återvänder ej.
För du är nu hädanfaren,
Å återvänder ej.
Genom stigarna vi vandrar,
Söker efter dig.
Å de har förgätit dig,
De minns dig inte mer.
Å de har förgätit dig,
De minns dig inte mer.
Endast vindens stilla susning
Sjunger ut din bön.
Över blommorna som ligger
Vid din sorgsna grav.
Över blommorna som ligger
Vid din sorgsna grav.
Som en tår av blod så faller
Stjärnan nu i skyn.
Segerns väg går genom lågor,
För ditt kära garde.
Segerns väg går genom lågor,
För ditt kära garde.
Vintern blåser över vattnet,
Tiden stannar till.
Evighetens dvala bär dig
Bort från oss, vår vän.
Evighetens dvala bär dig
Bort från oss, vår vän.
Bort från oss, vår vän.

Denna dag är ofta ihågkommen som Jilavamassakern då legionärerna, de som stod som fängelsevakter, avrättade de 64 fångar som var direkt skyldiga till Codreanus död. 579 skott hördes under loppet av 15 minuter. Vasile Posteuca återger händelsen:

Vi gräver i en evighet. Svetten från våra pannor faller varmt ned i smutsen. Vi gräver djupare och djupare men finner ingenting. Vi är mer än två meter bort. En förtvivlan över att vi kanske aldrig kommer finna någonting paralyserar våra armar, gryningen tycks aldrig infinna sig. Natten är ändlös. Jag försöker att slå mig fri från denna mardröm. Jag försöker hålla fast vid verkligheten. Jag tar dammet i mina händer och torkar mig om pannan. Är detta verklighet? Ja! Det är verkligt, det är sant. Allt är sant. Mellan alla ljus, med en blick som är vänd mot ikonerna, med hennes knän i den bitande kylan, ser jag kaptenens fru be till Gud. Beklädd med sorgeskrud, ser hon ut som en skugga från den grav vi nu gräver. […]

Varför dödade ni honom? Varför? Varför förblödde ni den själ som ville ena den rumänska nationen? Vad gjorde denna person er? Visste ni inte om att våra förfäders vilja talade genom honom? Med vad kommer ni någonsin att kunna betala som en botgöring för detta brott, denna fasansfulla handling som förmörkar världen, som till och med kastar Gud in i skuggorna?

Ja, den där natten i Jilava så uträttades Guds vilja. Det var en återfödelse av Corneliu Codreanu och en plötslig bestraffning av hans bödlar. De som föll offer denna natt till det rungande ljudet av skott, vid Fort Jilava, föll inte genom vår köttsliga passion, ett brinnande hat eller en törst för hämnd. De föll under den hänsynslösa piskan av öde. De föll genom Guds vilja till att återställa harmoni och den världsomspännande rättvisan.

Idag, fyra år senare, när jag blickar tillbaka på vad som skett, så är det en händelse jag är likgiltig inför. De som tryckte av pistolerna inne i fängelset var endast instrument i en själsbunden order från kaptenens grav. Varken mer eller mindre. Det var en befallning, ett budord som inte kunde frångås, som inte kunde förnekas. Det var kaptenens röst: ”Jag vill att ni hämnas mig då det är i det rumänska folkets bästa intressen”. Medan vi tog våra spadtag så var de andra legionärers armar drivna av samma öde som lyfte tyngden över kaptenens kropp, ödet att döma dessa bödlar till döden.

Bakgrunden till avrättningarna var att Ion Antonescu, den dåvarande premiärministern i Rumänien, plötsligt hade ändrat sig om vad som skulle göras med fångarna. Det som tidigare var en överenskommelse mellan Antonescu och Järngardet om att förövarna skulle dömas till hårda straff upphörde plötsligt att gälla. När han nu talade med Horia Sima, ledare för legionärsgardet, så sade han att han ”inte ville spilla blod” och instruerade den statliga undersökningskommissionen att utforma olika kryphål för att de ansvariga myndighetspersonerna skulle undslippa straff. Rättegångarna försenades av kommissionen, gång på gång, och Antonescu utfärdade, i det fördolda och utan att informera Horia Sima, en order om att ersätta legionärsvakterna med sin egen gendarme, något som legionärsvakterna såg som förräderi. Resultatet blev därefter.

Men varför mördades Corneliu Codreanu? Det finns mycket att berätta om honom som person, om Järngardet och om de internationella krafterna som belägrade Rumänien under mellankrigstiden, som inte är känt sedan innan. Få gedigna biografier har skrivits om Corneliu Codreanu utanför Rumänien, Oliver Schmitts tyska bok Capitan Codreanu: Aufstieg und Fall des rumänischen Faschistenführers är ett unikt undantag. I sina föreläsningar om Järngardet hänvisar Henrik Arnstad främst till den judiske historikern Nicholas Nagy-Talaveras The Green Shirts and the Others. Fascinationen över denna mytomspunna order har trots en talande tystnad inom masskulturen varit signifikant för svensknationalistiska kretsar. Många svenskar har läst självbiografin Till Mina Legionärer som översattes av Dan Berner på Nordlands förlag (2001). I Sverige har Motståndsrörelsen öppet inspirerats av allt från nästesstrukturerna till skapandet av den nya människan. Ledarmanualen lär ha inspirerat aktivisthandboken… och så vidare. De kristna nationalisterna i Sverige är heller inte sena på att påtala hur viktig den kristna tron var för legionärerna. De använder martyrberättelsen Codreanu som en källa till kämpaglöd och stoicism. Det är ofta två kontrasterande bilder av rörelsen som lyfts fram, och kanske är det inte så konstigt. Codreanu ville ena det ancestrala med den kristna tron. Han försökte få det politiska planet att samexistera med det religiösa, det materiella med det spirituella, något som Schmitt menar var en konflikt som ledde till hans undergång.

Iuliu Maniu, ledare av bondepartiet och en av få politiker i trettiotalets Rumänien som behöll hedern i stormens öga, beskrev det väl: ”Jag erkänner att Herr Codreanu hade ett överlägset tankesätt. Jag försökte anpassa mig till arenans strider, jag ville rädda den politiska vägen för vår nation. Han valde en högre väg, nämligen förverkligandet av människans karaktär, han ville utbilda en ung generation som genom patriotisk hänförelse kunde ge allt de hade, både moraliskt och spirituellt.”

Rumänien var i mellankrigstiden en nation som låg förslavad under det internationella bankväldet. Horace Finaly, en mäktig franskjudisk bankir, höll möten med diplomaten Nicolae Titulescu och den liberala politikern Ion Gheorghe Duca där han bad dem att ta itu med ”legionärsproblemet” i utbyte mot ett förmånligt nationslån och en valvinst 1933. Nicolae Titulescu var att betrakta som en kommunistisk spion som gång på gång lyckades sabotera de diplomatiska förhandlingarna mellan Rumänien och axelmakterna. Kronprinsen Carol II hade djupa band till den undre världen i Paris. När han, efter otaliga otrohetsskandaler och två misslyckade äktenskap, avsade sig tronföljden och rymde till Frankrike tillsammans med Elena Lupescu, hans dåvarande älskarinna, så konspirerade de för ett nytt maktövertagande i Rumänien. Carol var besatt av ett maktfullkomligt styre. Han hade tröttnat på det promiskuösa ungkarlslivet och tog hjälp av hennes kontaktnät för att fullfölja sin egna vision om ett România Mare.

Lupescus bakgrund ligger höjt i dunkel, men vi vet att hon föddes i Iași, till Nicolae Grünberg och Elise Falk. Elise hade konverterat till kristendomen och satte Elena i en katolsk internatskola. Staden Iași angränsande till den moldaviska regionen som då hette Bessarabia. Bessarabia hade en väldigt stor ickerumänsk befolkning, följt av ashkenazijudarnas migration från det ryska tsarväldet. Sionismen var dominerande i samhället och regionen var i början av 1900-talet tilltänkt som ett europeiskt Israel, ett projekt som dock övergavs efter andra världskriget, då många istället flyttade till Jerusalem.

Iași var även hemstad till Corneliu Codreanu. Han var döpt av sin far efter romarrikets helgon, biskop Corneliu, och sedan fostrad i en strikt militärakademi i Valakiet, någonting som enligt utsago stärkte hans karaktär och tro. När Codreanu började studera juridik i Cluj-Napoca så blev han genast varse det kommunistiska problemet från öst, som hade skapat en stor friktion mellan de kristna, nationalistiska studenterna och bolsjevikerna. Med stöd av den intellektuella antisemiten Alexander C. Cuza, deltog Codreanu i formandet av den nationalkristna försvarsorganisationen LANC (Liga Apărării Național Creștine). Tiden från Codreanus studentår och den ideologiska splittring som ledde till skapandet av Ärkeängeln Mikaels Legion, det som senare kom att kallas för Järngardet, finns i detalj beskrivet i Till Mina Legionärer.

Codreanu förelade fem grundregler för legionärerna, lagen om tystnad, lagen om bildning, lagen om arbete, lagen om disciplin och lagen om brödraskap. Han var inte en del av den unga intellektuella klassen som frodades i mellankrigstiden, utan snarare en kristen mystiker, som ofta sjönk ned i meditation och bön. I tider av motgång och tvivel brukade han bestiga bergstoppen Rarau för att finna djupare insikter, inte bara vägledning i sitt egna liv, utan också rörande nationens riktning. Filosofen Emil Cioran berättar om hans tankar och hans möten med kaptenen i ett tal vid minnesceremonin i det Gröna Huset, 1940, som också sändes i radio:

Innan Corneliu Codreanu var Rumänien inte mer än ett befolkat Sahara. De som existerade i jordelivet, mellan himmel och helvete, tillfredsställdes av att bara vänta. Någon var tvungen att komma.

Vi hade alla vandrat genom denna meningslösa öken, oförmögna till förändring. Även förakt tedde sig som en kraftansträngning. Detta land kunde inte betraktas som annat än ett irritationsmoment för oss. I hoppets mest okontrollerade uttryck så gav vi den ett monumentärt berättigande, som ett framgångsrikt upptåg. Och Rumänien var inte mer än en utstuderad fars. Du går ut från ditt hem, i ett andefattigt tillstånd, fyllt av den föraktfulla meningslöshetens sötma. […]

Jag hade bara ett fåtal konversationer med Codreanu. Jag förstod från det första ögonblicket att jag talade till en man i ett land av oväsentliga människor. Hans närvaro rubbade mig och jag lämnade med den tingande känslan av att hans existens genomsyrades av en stundande, obotlig skiljeväg som kunde leda till ett fatalt öde. […]

Kaptenen led inte av de fundamentala synder som omfattade Rumäniens intellektuella elit. Kaptenen var inte smart, utan djupsinnig.

Nationens spirituella kris bottnar i fåfänga, från förnuft utan innehåll. Bristen på själens essens transformerar problem till inslag av abstrakta pjäser och plundrar själen på den del som formar ödet. Fåfängan degraderar till och med lidandet till en petitess.

Men kaptenens sällsynta och tungt vägda ord var sprungna ur ödet. De existerade någonstans långt bortom oss. Därav känslan av att det var ett intryck av universum som talade, ett universum utgjort av hans ögon och tankar.

När jag, 1934, berättade för honom om hur intressant en avhandling om hans liv skulle bli så svarade han:

”Jag har inte levt mitt liv i bibliotek. Jag ogillar att läsa. Jag föredrar att i stillhet fundera.”

Det stämmer att Codreanu läste väldigt lite samtida litteratur och filosofi. I sin kritik av bolsjevismen och marxism-leninismen så bemödar han sig inte med att läsa och citera deras ideologiska skrifter, utan kritiserar den utifrån ett fundamentalt, själsligt plan. Han inspirerades främst av mytologi och äventyrlig fiktion såsom Alexandre Dumas mästerverk De Tre Musketörerna.

Misantropen Cioran, liksom merparten av den unga intellektuella kadern i Rumänien (Mircea Eliade, Constantin Noica, Nae Ionescu m.fl) höll till en början en kylig distans till Järngardet. Det kom att ändras efter att legionärerna lanserade en kulturoffensiv i Bukarest under ett lokalt näste som kallades ”Axa”, med framstående intellektuella legionärer som Vasile Marine, Alexandru Constant och inte minst Ion Moţa, som var fram till martyrskapet i det spanska inbördeskriget chefsideolog för Järngardet. De skrev till en början hängivna debattartiklar i de lokala tidningarna, men sysslade också med poesi och höll föreläsningar om vitt skilda företeelser. Nae Ionescu, en framstående filosof i metafysik som var redaktör på en av de mest inflytelserika tidningarna i Rumänien, Cuvântul, föll ur gunst med Carol II och hans inre cirkel och valde istället att understödja Järngardet. De andra intellektuella följde efter.

Cioran brevväxlade en hel del med Codreanu. I ett av breven skickade han med sitt kända 30-talsverk Rumäniens Transfiguration, en bok som var djupt pessimistisk rörande Rumäniens kulturhistoria, men som likväl hoppfullt blickade fram mot en revolutionär tidsanda genomsyrad av heroism. Han lovordade inte bara Järngardet utan även Tredje Riket, något som han blev konfronterad med och avsvor sig efter andra världskriget. Emil Cioran fortsätter sitt tal med att beskriva en dialog han hade med Codreanu, under en period av modlöshet.

”Kapten, jag tror inte att Rumänien har ett syfte i vår värld. Det finns inga tecken i vår historia som kan rättfärdiga en hoppfull syn på framtiden.”

”Du har rätt,” svarade han. ”Men det finns tecken idag.”

”Järngardet”, lade jag till.

Kaptenen berättade sedan för mig om hans syn på återfödelsen av de Dakiska idealen. Jag förstod att mellan dessa två, mellan dakierna och legionärerna har det skett en avbrott i vårt inre, och vi lever nu i den stundande återfödelsen av ett nytt Rumänien.

Kaptenen gav rumänerna ett syfte. Före honom var berättelsen inget mer än just en berättelse, befolkad av en materialistisk människa, en förödmjukad människa som låg i slummer. Legionärsberättelsen ger romanen en substans, en spänning, en ödesdiger verklighet, en storm som hotade att blåsa bort både honom och andra. Legionären är en fanatisk skog, hon är en människa vars stolthet skall vara hennes sömnlöshet.

Nicholas Nagy-Talavera berättar om sitt första möte med kaptenen, då han var på besök hos sina judiska släktingar i en avlägsen by i Apusenibergen, Transylvanien. Det var i upptakten till valet 1937, ett val som ett år senare, i kölvattnet av en ekonomisk kris, slutade med att Carol II upplöste det demokratiska systemet och installerade sig själv som en kunglig diktator, under ledning av ärkebiskopen och patriarken Miron Cristea. Redan under valkampanjen hade regeringen inlett en omfattande repression mot Codreanu och legionärspartiet Allt för Fäderneslandet. Cristea åberopade en Helig Synod som förbjöd präster från att gå med i partiet eller upplåta de ortodoxa kyrkorna åt legionärsmedlemmar. Codreanu hade personligen belagts med ett förbud mot att hålla tal i detta distrikt. Ironin i att den ortodoxa kyrkans ledning var medskyldiga till repressionen av Järngardet grämde honom djupt.

Judarna och den övriga intelligentsian hade samlats i en taverna där de diskuterade Codreanus planlagda manifestation i byn den kommande dagen. En av hertiginnorna som tidigare hade varit vid ett av legionärernas möten berättade om det som om det vore en skräckhistoria som hon knappt vågade tala om. Han var ett monster, en demon i människoskepnad. Den unga, äventyrliga pojken blev nyfiken och tillsammans med en vän bytte de om till bondekläder och begav sig under morgondagen ned till legionärernas möte. Mötet hölls vid ett blygsamt torg framför byns kyrka, denna söndagsmorgon. Ett flertal av bönderna hade vandrat många kilometer för att få syn på den mystiska kaptenen. Även ett stort antal ur gendarmen från det lokala perfektet hade samlats utanför kyrkan.

Plötsligt hyschades det i folkmassan. En lång, ståtlig man klädd i en traditionell, vit folkdräkt skrittade behärskat in på torget på en vit häst. Hans ungdomliga, ärliga leende strålade genom den miserabla folkmassan, och han var på något mystiskt vis långt bortom denna plats. Ord var knappast tillräckliga för att beskriva kaptenens betagande karisma. Den förbryllande kraft som tindrade från denna man var inte av mänsklig vigör, det var som om han var en del av skogen, bergen, floderna, en del av stormen på de snöbeklädda topparna i Karpaterna. Han stod stilla i folksamlingen. Ord behövdes inte. Istället var det en äldre dam som viskade: ”Det är Ärkeängeln Mikaels sändebud!” samtidigt som hon gjorde korstecknet. Kyrkoklockorna började plötsligt ringa och folksamlingen kallades in till den gudstjänst som alltid föranledde legionärsmötena.

Trots att Codreanu i inledningsskedet av den stora repressionen upplöste sitt politiska parti med motivationen: ”Vi är unga, vi kan vänta”, så betraktades legionärsrörelsen fortfarande som ett stort hot för Carol och hans inre krets. Carol var dessutom märkbart avundsjuk över att Codreanu hade en mer entusiastisk följeskara än sin egen. Hans personliga försök att skapa en nationalistisk gräsrotsrörelse var ett enda stort misslyckande. Vid ett möte i den rika industrialisten Nicolae Malaxas hus under den tidiga våren 1937, så hade Carol erbjudit Codreanu en del av regeringsmakten, mot att konungen själv skulle få ta över rollen som kapten över legionärerna. Codreanu tackade tvärt nej vilket då gjorde honom till Carols svurna fiende.

Carol omgärdades av den så kallade kamarillan, en kosmopolitisk elit som styrde konungens agerande likt en uppsättning dockteater. Den utgjordes bland annat av: Ernest Urdărianu – konungens närmsta rådgivare som hade makt över vilka som beviljades en audiens; Max Auschnitt – en mäktig judisk järnindustrialist som använde sig av kvinnor för att snärja konungen; två andra mäktiga entreprenörer vid namn Nicolae Malaxa och Aristide Blank; Gavrilă Marinescu – Bukarests polischef; Mihai Moruzov – chef för Rumäniens hemliga underrätelsetjänst; Armand Călinescu – inrikesminister och försvarsminister i Carol-regeringen. Inte minst var Elena Lupescu, Carols älskarinna, en del av detta hemliga nätverk. Hon besökte sällan det kungliga Atenpalatset, utan ringde istället Carol varje vaken timme från sin lyxvilla i Bukarest, där hon instruerade honom rörande vilka personer som skulle beviljas audiens, hur han skulle handskas med diplomater och vilka dokument han skulle ta itu med. Lupescu var i hela Rumänien ökänd för sin hänsynslöshet och extravagans. Hon spenderade en signifikant portion av den kungliga skattkistan på smycken och specialsydda franska klänningar, inte bara till henne själv utan också extra uppsättningar till hennes dubbelgångare. Av Järngardet benämndes hon konsekvent som ”den smutsiga judinnan” och sågs, kanske med rätta, som spindeln i nätet bakom Carol.

Kamarillan hade ett par dagar innan Carols maktövertagande utformat en plan för att lönnmörda Corneliu Codreanu. Men utrikesministern hade valt en Cuzist (den andra signifikanta nationalistfraktionen i Rumänien, under den antisemitiska professorn A.C Cuza) till att utföra dådet, som istället varnade kaptenen om detta dåd. Samtidigt initierades en organiserad smutskastningskampanj från den liberala pressen. Man talade metaforiskt om hur man skulle skapa en öde koloni, en ”Ormarnas ö”, där alla orosstiftande legionärer skulle interneras. I grekisk mytologi är Ormarnas ö en verklig ö i det Svarta Havet där hjältarnas själar ligger kvar efter deras död.

Under dessa omständigheter berättar Constantin Papanace om sitt sista möte med Codreanu den 25 mars, 1938:

Vi möttes på morgonen, tillsammans med kamraterna Ghita och Dulio, där vi skulle träffa kaptenen i det Gröna Huset. Atmosfären i Bukarest var kylig och förtryckande, i kontrast till landsbygden. Det var en stor samling människor, både legionärer och ickemedlemmar, som hade samlats utanför kyrkan nära högkvarteret. De makedonska legionärerna kom fram till oss och tillsammans trädde vi in i kyrkan. Den var öde, förutom några legionärer som stod vid sidan av kaptenen framme vid altaret. Han var nedsjunken i en djup bön, med händerna hopfällda.

Nicoleta Nicolescu, personlig rådgivare till Codreanu och tidigare ledare för Citadellen, kom fram till oss och skakade våra händer entusiastiskt.

”Åh, så lycklig jag är över att ni har kommit för att hälsa på! Kaptenen känner sig så ensam! När jag ser honom omgiven av er så känner jag mig genast mer trygg.”

När gudstjänsten var över så gick vi fram för att tala med kaptenen. Han var väldigt glad över att träffa oss. Han bad oss att stanna så länge vi kunde och jag, som hade fått reda på att jag var tvungen att lämna honom samma eftermiddag, föreslog att vi åtminstone borde äta lunch tillsammans, så att vi kunde pratas vid.

När vi lämnade kyrkan så började folksamlingen på trapporna, likt trädkronor, sträcka fram sina armar mot kaptenen som om en kollektiv kärleksvibration hade gripit tag om deras hjärtan. Vem hade då kunnat veta att det var deras sista hälsning till sin älskade kapten?

Efter att ha spenderat en tid i högkvarteret, gick vi till legionärsrestaurangen Aries – framför Lazarus-högskolan – en plats som kaptenen kallade sitt hem. Här samlades en värld av heterogena legionärer, sympatisörer, nyfikna personer och troligtvis en handfull agenter. Lågmälda diskussioner varvades med animerade tal. En stor del av samtalen verkade kretsa kring tidningen Cuvântuls senaste artikel; ”Ormarnas ö”.

Kaptenes förbryllande uppsyn nådde min blick. Han behöll sin imponerande tystnad, trots att diskussionerna blev allt mer animerade. Vid ett senare tillfälle, när eliten var samlad i det Gröna Huset, frågade en av legionärerna om hans tankar kring ämnet. Codreanu satt och kontemplerade en stund, för att sedan med en djup beslutsamhet proklamera:

”Låt oss bege oss till denna Ormarnas ö.”

Codreanus liv var i fara. Hans egen intelligentsia hade informerat honom om dödsdomen utfärdad av Carol. Kort efter det första misslyckade lönnmordet så utformades en ny plan av kamarillan, med hjälp av den framstående nationalromantikern och poeten Nicolae Iorga. En man som tidigare varit sympatiskt inställd till Järngardet blev nu till ett potent vapen för att kunna kasta Codreanu i fängelse. Detta var inte den första gången han blev förrådd. A.C Cuza, Codreanus gudfader och mentor, hade under sin regeringstid i det nationalkristna partiet blivit till ett maktverktyg för oligarkin. Cuza slutade bry sig om den djupa korruptionen, tog knappast tag i det judiska problemet och de synder som lansbärarna (Lăncieri – Cuzas egna aktivister) begick skylldes lägligt på legionärerna. Iorgas attacker var det andra stora sveket, något som skar djupt in i Codreanus hjärta.

Nicolae Iorga kritiserade i sina artiklar i tidningen Neamul Românesc legionärernas närvaro i den allmänna sfären, hur de hade öppnat restauranger och affärer och drivit dessa ideellt. Han talade om dem som om de vore nätverksplatser för att planera våldsamma aktioner och konspirationer mot regeringen. Ett flertal legionärsrestauranger stängdes därefter ned av Armand Călinescu. Codreanu svarade Iorga i ett brev den 26 mars, 1938:

Femton år sedan, när ungdomen protesterade högljutt mot det judiska övertagandet (inte högre än vad Herr Iorga själv gjorde 1906), så talade ni – ni som sitter i dagens regering – om för oss:

”Ni förstår inte hur man handskas med den judiska frågan. Engagera er i affärer. Handla som de handlar.”

Här är vi idag, med våra själar fulla av hopp, längtande efter arbete.

Men när du såg att vi startade affärer, att vi engagerade oss enligt lagens alla regler, att vi var kapabla, att vårt arbete välsignades av Gud, så kommer ni för att förstöra denna begynnelse av Rumänsk affärsverksamhet, kanske det första seriösa projekt i vår tid. Ni kommer för att skoningslöst undertrycka våra åtaganden, vårt momentum och allt vårt hopp.

Vilka epitet kan jag använda för att besvara dig? Vilka rumänska ord skulle passa? Anklagar du oss för att ha begått felaktigheter förut? Felaktigheter som ni inte själv har begått? Berätta istället vad vi gör för fel nu! Anklagar du oss för att realisera det som du själv uppmanade oss till att göra igår? […]

Jag kan inte slåss mot dig. Jag har varken ditt skarplynne, din ålder, din penna eller din erfarenhet.

Jag har ingenting. Du har allt.

Men från botten av min sårade själ så ropar jag ut detta till dig, något som jag kommer att göra ända ned från gropens djup. Du är en oärlig människa, som orättfärdigt har hånat våra oskuldsfulla själar. […]

Från och med nu till den dag som mina ögon inte längre öppnas, och även efter det, så kommer min syn på dig vara precis den du förtjänar, Herr Iorga.

Iorga lämnade därefter in en anmälan om förtal, på uppmaning av Călinescu. Codreanu dömdes till sex månaders fängelse, vilket gav kamarillan mer tid till att koka ihop en ny, lömsk plan.

Men hade inte Codreanu kunnat ta till landsflykt, om han nu visste vad som var på väg att ske? Den rumänska toppdiplomaten och legionärsmedlemmen Michel Sturdza berättar om detta i hans sista möte med Corneliu Codreanu. Planen var först att Codreanu skulle resa till Italien, främst för att få tid till att skriva en andra bok om legionärernas historia, ett projekt han redan hade påbörjat. Hans utresa godkändes initialt under Cristeas tillkomna regering, men återkallades i sista stund, troligtvis efter en intervention av Carol.

Ledande legionärsmedlemmar gick därför samman för att anordna en hemlig resväg ut från Rumänien, denna gång till Polen, något som Codreanu tackade ja till. En maskering var förberedd för att säkert kunna ta sig till en av Sturdzas släktingar, där han skulle sätta sig på ett privatflyg till Polen. Allt var planerat in i minsta detalj och erfarna piloter stod redo, men Codreanu dök aldrig upp. Sturdza reste då själv för att träffa Codreanu i det Gröna Huset. Sturdza förklarade allvaret för Codreanu, något frustrerad, att de säkerligen var ute efter hans liv och att han rekommenderade starkt att han borde ta till landsflykt. Men Codreanu avbröt honom: ”Jag tycker inte om rekommendationer!”.

Sturdza gick därefter, något sårad, till sängs. Codreanu kom efter en halvtimme in i rummet och satte sig vid sängkanten. Han ursäktade sin bryska ton och talade kärleksfullt och lugnande till sin legionärskamrat. Det var uppenbart att det beslut han hade tagit, denna uppoffring, var någonting som tyngde hans själ. Han förstod synnerligen konsekvenserna av att kvarhålla sig i detta land fullt av huggormar, men vad sade hans samvete? Skulle han desertera och leva i trygghet medan de övriga legionärskamraterna torterades i fängelsehålorna? Var hans beslut inte ett uttryck för den renaste av kärleksförklaringar? En gränslös kraft som är så stark att den egocentriska viljan till liv bleknar i jämförelse?

Om man endast fick använda ett ord för att beskriva vad som genomsyrade Järngardet så var det just kärleken. Inte den förvanskade, postmoderna idén om kärlek som en köttslig njutning, eller den som åsyftar en kemisk process i vår hjärna som motiverar vår parningsdrift – utan snarare den uråldriga, kristna principen om kärlek som det som kan skapa universum ur intet, den mystiska kraft som kontrasterar den materialistiska principen om orsak och verkan. Den odödliga, uppoffrande kärleken som kanaliseras genom den oskuldsfulla martyrens själ, som kan dela vatten, resa berg och till och med rädda fördömda själar på väg att drivas ned i hinnomsdalen.

Auktoritet och frihet var, enligt legionärsdoktrinen, två polariserande krafter som låg till grund för människans ändlösa fejder. Kärleken var den tredje vägen, den medlande kraften mellan dessa två principer. Men ett samhälle kan inte enbart baseras på kärlek, utan måste inkorporera auktoriteten och friheten för att nå harmoni. Detta är en ideologisk variant av treenigheten, där fadern är auktoriteten, sonen friheten och den heliga anden är kärleken.

I östortodox teologi existerar människan som en fallen varelse, som måste ta itu med sina synder för att kunna förena sig med Gud. Demoniska krafter, som kom till uttryck genom judarnas våldgästning på den rumänska nationen, kan därför endast klamra sig fast vid en själ fylld med synder. Codreanu skriver i Till Mina Legionärer: ”Precis som myggor endast kan bosätta sig och frodas i sumpmarker så kan dessa element endast frodas i kölvattnet av våra rumänska synder”. Legionärerna förbjöds från att besöka danshallar, teatrar eller biografer. De fick heller inte visa upp eller finna en stolthet i rikedomar. De legionärsmedlemmar som följde den strikt asketiska ordern under Mota och Marin tog ett löfte om att leva i celibat. Även kvinnorna hade krav på sig att leva vördnadsfullt. Nicoleta Nicolescu beordrade alla ogifta kvinnliga rekryter att inspekteras av doktorer för att tillstå sitt jungfruskap. Järngardet kunde till mångt och mycket liknas vid en medeltida riddarorden, pånyttfödd.

Efter arresten transporterades Codreanu till Jilavafängelset och placerades i en våt, mörk isoleringscell. På order av Călinescu så skulle Codreanu inte bara brytas ned mentalt, utan också fysiskt. Hans lidande blev alltför påtagligt, hans lungor gav vika och hans kropp blev svag. Parallellt med detta så sattes ett hundratal ledande legionärer under husarrest, alla former av offentliga aktiviteter förbjöds. Tidningarna gjorde vad de kunde för att avmystifiera och problematisera den karismatiska essensen av Järngardet. Codreanus polska bakgrund kom i fokus, han var enligt de liberala skribenterna en främmande själ i en nation som inte välkomnade honom. Han var otrogen till sin fru, hans far beskrevs som en ateist, legionärerna finansierades av världskommunismen. Den stora förtalskampanjen var orkestrerad med syfte att göra den legionärssympatiska befolkningen cynisk och apatisk inför vad som skulle ske.

Codreanu ställdes inför rätta framför en militärtribunal, under den graverande anklagelsen högförräderi. Åklagaren menade bland annat att han hade kontaktat en främmande makt för att provocera fram en revolution i Rumänien, samt beväpnat legionärer i detta syfte. Dessa anklagelser var utan substans, det var en flagrant skendomstol som hade fått bolsjevikerna under den röda terrorn att rodna. Rättegången skedde under all hast för att inte orsaka en skandal, Codreanu fick endast tre dagar att samla ihop sitt försvar, något som var extra svårt med tanke på den associeringsrädsla som kamarillan hade byggt upp. Många ledande jurister tackade nej. Det omfattande åtalsdokumentet innehöll referenser till olika dokumentbilagor, men många av dem var borttagna från försvarets kopia. Tre fjärdedelar av alla vittnen som kallades in till försvaret stoppades av säkerhetspolisen. Endast ett fåtal av de hundra försvarsadvokaterna tilläts komma in i rättegångssalen. Dokument som skulle få Järngardet till att framstå som samarbetspartners till NSDAP placerades av agenter inne det Gröna Huset. När ursprunget till detta dokument hittades (i en skrift av Rădulescu, fem år tidigare) så nekade man försvaret till att släppa in författaren i rättegångssalen. Försvarsadvokaten Ranetescu kallade hela processen för en ”juridisk monstrositet”.

Efter rättegången fördes han tillbaka till Jilavas fängelsehåla. Sent på natten kom chefsåklagaren in tillsammans med fängelsekommendanten och läste upp domen: Tio års straffarbete. De stannade ett ögonblick för att betrakta Codreanus reaktion till domen, men han reagerade inte utan hade förlikat sig med sitt öde. Försvarsadvokaterna lämnade in en överklagan, som slogs ned direkt. Codreanus fängelseanteckningar var under denna period fulla med citat och liknelser till passionsberättelsen Jesus död: ”Kanske kommer Pilates att förkunna hans oskuld? Således förstod han kampen mellan fariséerna och Pilates. Men i slutändan var det fariséerna som stod som segrare.”

Codreanu läste de fyra evangelierna om och om igen. Han läste alla Paulusbreven för första gången i sitt liv. Han hämtade en djup styrka i Jesusberättelsen, inför Guds vilja i att låta honom genomgå detta martyrskap. Det lidande han fick utstå rörde honom plötsligt inte längre. Det sista brev som Codreanu skrev till sina legionärer, en månad före sin död, var en passande kärleksförklaring. I detta citerade han det första Korinthierbrevet:

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Dessa dagar kan de ord som är skrivna ovan verka underliga. Det är svårt. Men samtidigt är det den ultimata sanningen! Det är obeskrivligt svårt att under ett regn av slag, under skuldror som böjer sig, under alla skavande sår att låta sin själ kasta, åtminstone för en stund, en kärleksstråle mot de som slår ned mot dig. Det är svårt. Det kan te sig som att det går emot hela världens logik. Men samtidigt är det någonting massivt. […]

Jag ber er från botten av mitt hjärta: följ denna princip, acceptera uppoffringen så kommer ni också att få uppleva återuppståndelsens triumf.

Döden kröp allt närmare. Och crescendot, natten till den 30:e november, kom att skaka om Rumänien för all framtid. Denna natt, som idag kallas för vampyrernas natt, var ett hänsynslöst slut på hjältesagan. Ordern kom från Armand Călinescu. Det finns berättelser om hur Carols möte med Hitler förseglade hans öde, också om att det var en reaktion på den hämnd som tidigare utfördes av underjordens legionärer mot en av Călinescus släktingar. Jag vill inte spekulera i det ena eller det andra, och nöjer mig med ett omnämnande. Dödsdomen var utfärdad i hemlighet, graven var grävd och man hade förberett sin version till tidningarna. Gendarmen Sarbu berättar om händelsen vid rättegången två år senare. Han förtäljer att de först bjöds på vin och godsaker och att efter dådet så mutades de med 20,000 lei för sin tystnad.

Tio av dem var fastbundna i den första skåpbilen, fyra av dem i den andra. Jag var i den första skåpbilen med de tio, bakom kaptenen; varje gendarme var positionerad bakom den legionär han ansvarade över.

Vi höll i våra rep, sedan gick vi ut. […]

En gravliknande tystnad inföll sig då vi var beordrade att inte tala, varken till varandra eller till någon av legionärerna. När vi kom till Tancabestiskoken så tände och släckte Major Dinulescu (han som var ansvarig för att ge signalen vid avrättningen) sin ficklampa tre gånger.

Detta var signalen för avrättningen, men jag vet inte varför, ingen av oss reagerade. Dinulescu stannade, gick ut ur skåpbilen och tittade till den andra, bakom oss. Deras Major, mer auktoritativ, hade redan låtit strypa sina offer.

Codreanu vände nu försiktigt sitt ansikte mot mig och viskade: ”Kamrat, låt mig få tala med mina vänner.” Men precis i detta ögonblick, innan han kunde slutföra sin plädering så steg Dinulescu fram, med revolver i hand och skrek ”Utför!”.

Efter denna order gavs så kastade gendarmen ut sina rep.

Det var slutet på begynnelsen, och ur den föddes än mer blodsutgjutelse och lidande. Men det är ett tema för en annan artikel.

I vår värld är det svårt att relatera till legionärsidealen. Det finns en misstro inom oss, en cynicism som genomsyrar varje interaktion vi har med våra medmänniskor och som besudlar även den människa som tidigare var ren i själen. Den som vill återuppliva ett hjälteideal misstänkliggörs. Alla måste, enligt modernitetens grundvalar agera utifrån en egen vinning, agera efter makthungern.

Men vi kan åtminstone minnas och hämta mod från de som med en gudagiven insikt skänkt sina liv för att lägga om världsviljans kurs.

Och kom ihåg:

Det ultimata målet är inte livet. Det är återuppståndelsen.

LITTERATURFÖRTECKNING (sorterad efter relevans):
Era Libertatii av Horia Sima
Evocari av Constance Papanace
The Green Shirts and the Others: A History of Fascism in Hungary and Romania av Nicholas M. Nagy-Talavera
The Prison Notes av Corneliu Zelea Codreanu
Capitan Codreanu: Aufstieg und Fall des rumänischen Faschistenführers av Oliver Jens Schmitt
The Suicide of Europe: Memoirs of Prince Michel Sturdza Former Foreign Minister of Rumania av Prince Michel Sturdza
For My Legionaries av Corneliu Zelea Codreanu
The Mystique of Prayer and the Revolver av Tatiana Niculescu
Athene Palace av R. G. Waldeck
Inszenierte Gegenmacht Von Rechts av Armin Heinen, Oliver Jens Schmitt
An Infamous Past: E.M. Cioran and the Rise of Fascism in Romania av Marta Petreu
The Romanian Extreme Right av Zigu Ornea
The Scandalous Life of King Carol av Barbara Cartland
From Lightning: Corneliu Codreanu, Horia Sima and the Story of the Romanian Iron Guard av Troy Southgate
Religion and Politics Bishop – Valerian Trifa and His Times av Gerald J Bobango
European Right: A Historical Profile av Hans Rogger, Eugen Weber